Sedan 2001 års medborgarskapslag (SFS 2001:82) trädde i kraft är det numera möjligt med så kallade dubbla medborgarskap, dvs. att en svensk medborgare samtidigt också kan vara medborgare i annat land. Detta var inte tillåtet dessförinnan.
Problemen med att tillåta dubbla medborgarskap är flera. Det svenska medborgarskapet erkänns inte alltid av det andra landet och det kan innebära problem vid till exempel ett frihetsberövande utfört av polis och då det kan behövas konsulär hjälp. Den som är medborgare i två länder kan bli tvungen att göra militärtjänst i sitt andra hemland. Om en medborgare reser med två pass kan gränspolis eller tullmyndighet utsätta denne för extra kontroller. Det finns även risk för kvarhållande i en del länder. Medborgare med två medborgarskap kan även bli utan arv eftersom en del länder inte tillåter att arv överförs till medborgare med dubbla medborgarskap. Det kan även bli problem med utbildning, äktenskap, skilsmässa, vårdnad av barn och bortförda barn vid dubbla medborgarskap. Dessutom kan den som har två medborgarskap rösta i två länder, vilket är högst diskutabelt. Ett uppmärksammat fall av dubbelt medborgarskap är den svensk-eritreanske journalisten Dawitt Isaak, som sedan år 2001 sitter fängslad i Eritrea utan rättegång och dom.
Slutsatsen av detta är att Sverige inte längre borde tillåta dubbla medborgarskap. En medborgare måste bestämma sig för i vilket land som denne vill vara medborgare. En sådan lagförändring får givetvis inte genomföras retroaktivt. Det vill säga den som redan har dubbla medborgarskap (varav ett är svenskt) skall få behålla dessa, såvida inte det andra landet fråntar medborgaren dennes medborgarskap där.
Ingen skall få vara svensk medborgare och samtidigt medborgare i annat land.
För övrigt borde kraven för svenskt medborgarskap när det gäller utlänning skärpas så att medborgarskapet ges ökad betydelse. Det bör även vara möjligt med en prövotid för ny medborgare beträffande medborgarskapet och att frånta utlänning som fått svenskt medborgarskap detta i vissa fall; till exempel vid kriminalitet.
När det gäller svenskt medborgarskap bör reglerna vara att svenskt medborgarskap kan förvärvas genom antingen födsel, gifte, naturalisation, återinflyttning, adoption eller anmälan. Barn, vars fader är svensk medborgare, och barn utom äktenskap, vars moder är svensk medborgare skall bli svensk medborgare genom födseln. Hittebarn, funnet inom riket, skall anses, tills annat framkommit, som svensk medborgare. Utlänning, som är född i Sverige och här oavbrutet haft sitt hemvist till fyllda tjugotvå år, skall bli svensk medborgare, om han/hon inte under sitt tjugoandra levnadsår avsäger sig det svenska medborgarskapet samt styrker sig äga medborgarskap i annat land. Sådan avsägelserätt skall dock inte den ha, vars fader eller, då fråga är om barn utom äktenskap, moder begagnat sig av sådan avsägelserätt. Utländsk kvinna skall kunna genom gifte med svensk medborgare få svenskt medborgarskap, även om hon inte inflyttar till Sverige.
Regeringen/myndighet skall kunna på ansökan uppta till svensk medborgare (naturalisera) utlänning som fyllt tjugoett år, sedan fem år har hemvist här i riket, gjort sig känd för hederlig vandel och har möjlighet att försörja sig och eventuell familj. Bifalles ansökningen, skall det åligga sökanden att inom viss tid hos länsstyrelsen styrka, att han/hon upphört att vara medborgare i annat land. Även tidigare än fem år efter inflyttningen skall naturalisation kunna beviljas, om sökanden förut ägt svenskt medborgarskap eller dennes upptagande till svensk medborgare medför gagn för riket eller synnerliga skäl föreligger. Naturalisation av utländsk man eller kvinna skall även gälla för hans maka respektive hennes make och ogifta barn under tjugoett år, om inte annat har bestämts.
Den som genom födseln varit svensk, men förlorat sitt svenska medborgarskap utan att bli medborgare i annat land, skall kunna återvinna svenskt medborgarskap genom att ta hemvist här i riket. Den, som genom födseln varit svensk, men sedan blivit annat lands medborgare, skall kunna återvinna svenskt medborgarskap, om han/hon efter förlust av utländska medborgarskapet tar hemvist här i riket, eller också, medan han/hon har hemvist här i riket, förlorar sitt utländska medborgarskap. Maka/make och ogifta barn under tjugoett år få i dessa fall även svenskt medborgarskap, så framt de har hemvist här i riket.
Därtill kan särskilda överenskommelser om dylikt ingås med andra länder. Svensk kvinna, som gift sig med utländsk man, skall kunna behålla sitt svenska medborgarskap, tills hon tar hemvist utom Sverige, varemot makarnas barn skall följa faderns medborgarskap. Svensk man eller svensk kvinna, som är född utom riket och aldrig har haft hemvist i riket, skall förlora sitt svenska medborgarskap vid fyllda tjugotvå år, om inte regeringen/myndighet på ansökan medgivit att medborgarskapet ändå får behållas. Den medborgare som oavbrutet vistats utomlands i tio år och inte gjort anmälan hos svensk legation eller konsul och förlorat medborgarskapet skall kunna genom anmälan återfå svenskt medborgarskap, om han/hon inte har medborgarskap i annan stat. Regeringen/myndighet skall kunna befria från svenskt medborgarskap den, som vill bli utländsk medborgare. Dubbla medborgarskap skall alltså inte tillåtas.
Det finns givetvis ytterligare att behandla angående de aktuella frågeställningarna men det får ske i andra sammanhang.
Referenser
Aldén G. A., Svensk statskunskap, 1938;
När Var Hur 1981, 1980;
Regeringens hemsida.
Reservation för eventuella fel.
FÖRTYDLIGANDE av Lars M. Hermansson
I debattartikeln anges fem år som den tid utländsk medborgare skall ha haft hemvist i riket, innan denne skall kunna bli svensk medborgare. Det finns dock skäl för en längre tid och tio år är då en lämplig period. Det skulle dock kunna finnas en särskild regel för den som är medborgare i annat nordiskt land men vill bli svensk medborgare. I dessa fall skulle en kortare period gälla; lämpligen fem år. Dessa förslag innebär då vissa följdförändringar jämfört med debattartikeln.
I debattartikeln omnämns ”legation”, vilket är en diplomatisk beskickning av lägre rang än ambassad men högre än konsulat. Legationens högsta chef är envoyé. I dag är legationer sällsynta och till exempel Sverige har inga sådana längre. Det som i debattartikeln omnämns angående ”legation” skall gälla ambassad, såvida inte legationer åter inrättas.