Presstödet var egentligen ett maskerat partistöd. Sossarnas och centerns tidningar, som oftast var andratidningar i området, behövde hjälp för att överleva: och så ordnade partierna att det blev så.
Idag är informationsmonoplet hos tidningsverksamheten och statsradion/televisionen ett minne blott. Hemsidor och bloggar har genom datorn inneburit en revolution för debatt och kommentarer. Till fördel för medborgarna och en försvagning för de tidigare åsiktsmonopolisternas ställning.
I det nya läget behövs inte presstöd utifrån den gamla motiveringen om åsiktsmässig mångfald. När Bonniers lobbar i Bryssel för ett borttagande av presstödet skall det främst ses ur perspektivet konkurrenshinder. Varför skall denna verksamhet ses annorlunda på än annan näringsverksamhet? Bonniers främsta drivkraft har alltid varit att tjäna pengar. Storleken har betydelse även i den här allt mera globaliserade branschen om man vill överleva. Därför vill Bonniers även gå utanför Sveriges gränser.
Naturligtvis stöder familjen Bonnier den judiska staten och särskilt i Expressen synt åtskilliga judiska skribenter. Att familjen har en liberal tradition betyder att mycket av det koncernens tidningar står för inte precis gynnar svensk nationalism. Lika lite som Bengt Westerberg skulle stödja den. Men de har även udden riktad mot socialdemokratin och vänstern till vänster den. Familjen har ofta varit svaga ledare av sina tidningar-Expressen möjligen undantagen- och har därför, likt de flesta svenska tidningsägare, gett den vänstervridna (till 70%)journalistkåren alltför fria händer att verka i sitt medium för de egna åsikterna som kampanjmakare.
Sverige är i skriande behov av en konservativ mediemogul som Berlusconi eller William Randolph Hearst. Ägare med en politisk agenda. Objektiv media är en myt. Om ägaren avstår från att prägla sitt mediums åsikter, blir det journalisterna som fyller detta vacuum - som i Sverige. Resultatet blir likriktning!!
Plockat från en kommentar på Objektiv SD-blogg
