I elfte timmen

År 1994 övergavs uppdelningen av riksmötet (riksdagens sammanträdesperiod) mellan lagtima och urtima riksmöte och riksmöte pågår tills nästa riksmöte inleds. Bakgrunden, som angavs, var de allt snabbare ekonomiska och politiska skeendena i samhället. Till exempel den finansiella krisen under sensommaren och den tidiga hösten år 1992.

Avsikten med förändringen var att öka flexibiliteten i planeringen av riksdagens arbete. Riksmöte skulle kunna pågå när som helst under valperioden. Lagstiftarna ville undvika den dramatik som de ansåg var förenad med att inkalla urtima riksmöte. Riksdagsarbetet skulle dock inte pågå utan uppehåll.

Redan år 1975 övergavs för övrigt uppdelningen av riksdagsåret i en vårsession (vårriksdag) och en höstsession (höstriksdag) även om den levt kvar informellt. Dessutom har ytterligare en rad förändringar av riksdagsarbetet genomförts under årens lopp. Bland annat läggs statsbudgeten numera fram på hösten i stället för i januari som före år 1996. Budgetåret följer numera också kalenderår och börjar inte som förut den 1 juli.

Beträffande förändringen att överge uppdelningen av riksmötet mellan lagtima och urtima riksmöte måste konstateras att denna förändring var både olycklig och onödig. Det finns en fördel om riksmötet har en fast tidsram. Lagtima riksmöte kan inledas – utan särskild kallelse – den 10 januari varje år eller om detta datum är en söndag i stället dagen efter och sedan pågå till den 31 december samma år eller förlängas till dagen närmast före nästa lagtima riksmötes början. Vårsessionen kan avslutas omkring den 15 juni men kan förlängas till som längst den 1 juli. Höstsessionen kan inledas på dag i september som riksdagen fastställer men vissa år i stället första tisdagen i oktober, om skäl finns därtill. Dessutom kan givetvis ytterligare uppehåll beslutas; till exempel på grund av påskferier samt jul- och nyårsferier.

Urtima riksmöte skall endast kunna hållas då lagtima riksmöte inte pågår och kunna inkallas av Konungen och regeringen eller av talmannen (talmännen vid tvåkammarriksdag, som bör återinföras). Begär minst en tredjedel av riksdagsledamöterna att urtima riksmöte skall inkallas skall talman göra detta. Urtima riksmöte skall inledas inom femton dagar från det att kallelsen gått ut. Skälet/skälen för urtima riksmöte skall anges på kallelsen och endast de ärenden som föranlett det urtima riksmötet får behandlas på detta riksmöte. Detta riksmöte avslutas således när aktuella ärenden är färdigbehandlade. Urtima riksmöte förklaras öppnat och avslutat av statsministern. De lagtima riksmötena förklaras ju öppnade av Konungen. Det är naturligt att rikets statschef – Konungen – agerar i dylika sammanhang.

Ett särskilt avslutande av lagtima riksmöte kan också (åter)införas och det kan verkställas av Konungen eller statsministern. I vissa fall blir det obligatoriskt att inkalla urtima riksmöte, om lagtima riksmöte inte pågår och det gäller om konungahuset utslocknar eller om Konungen avlider och tronföljaren är omyndig eller är postum samt om Konungen under längre tid inte utövat sina förpliktelser som statschef och även då ogift Konung tillkännager sin avsikt att gifta sig. Regeringen skall då sammankalla riksdagen snarast och om det inte sker åligger det ovillkorligen rikets hovrätter att göra detta. Om riket hamnar i krig eller krigsfara och riksmöte inte pågår skall sådant sammankallas och den som sammankallar kan besluta om annan sammanträdesort än den gängse.

Statsbudgeten kan alltjämt framläggas på hösten, dvs. som nu och alltjämt avse kalenderår. Kompletteringspropositionen (vårbudgeten) kan precis som nu läggas fram i mitten av april månad varje år. Justitieombudsmannen (JO) kan överta den granskning av invalda ledamöters och ersättares bevis som Valprövningsnämnden utför i dag – dvs.fullmaktsgranskning. Den redogörs för i kammaren. Minst en gång per år kan upprop ske i kammare.

Talman och vice talmän kan väljas med acklamation eller, om ledamot begär det, med slutna sedlar. Det är önskvärt att riksdagen kommer ifrån den låsning som talmansval har i dag att talmansposten skall besättas av största parti eller block och att de vice talmansposterna tillfaller övriga partier efter storleksordning med vissa modifikationer. I stället bör riktmärket vara att utse ledamöter till dessa tunga positioner utifrån lämplighet och kvalifikationer oavsett partifärg. Detta bör för övrigt även gälla då posterna som ordförande och vice ordförande i riksdagsutskotten skall tillsättas.

Intill dess talman och vice talman utsetts samt vid samtidigt förhinder för dessa leds sammanträde med kammaren av den så kallade ålderspresidenten. Det är en lämplig ordning. I dag finns ingen möjlighet att entlediga en talman enligt riksdagsordningen men sådan möjlighet borde införas. Det kan krävas fem sjättedels majoritet i dylika fall.

Om tvåkammarriksdag återinförs (vilket borde ske) krävs i vissa fall gemensam session och om detta skall inte närmare redogöras för här men det är naturligt om den äldste talmannen leder dylik gemensam session med vissa undantag. Ytterligare om tvåkammarriksdag skall dock inte redogöras för här. Riksmöte som följer på nyval (i dag används termen ”extraval” men den bör bytas ut mot ”nyval”) kan benämnas ”vaderiksmöte” (jfr. ”vaderiksdag”). Skall nyval anordnas ankommer det på den sittande regeringen att avgöra om pågående riksdagssession skall avbrytas för nyvalet eller först arbeta sessionen ut.

I riksdagsordningen bör även inskrivas en bestämmelse om att innan rådplägning i Utrikesnämnden äger rum, skall ledamöterna få alla upplysningar av betydelse om ärendena, om det är möjligt. Vidare rekommenderas att kommitteberättelse från regeringen till riksdagen som nu skall framläggas senast den 1 mars varje år kan framläggas vid riksmötets öppnande i januari. Det är lämpligt då den avser kalenderår.

Det finns givetvis många andra frågor beträffande riksdagens arbete men de får behandlas i andra sammanhang.

Referenser
Holmberg E. m.fl., Grundlagarna RF, RO, SO; andra upplagan, 2006;
Mattson I. och Petersson O., Svensk författningspolitik; andra upplagan, 2008;
Nyman O., Ny författning, 1969;
Nyman O., Parlamentariskt regeringssätt, 1985;
SOU 1963: 16 – 19;
SOU 1972: 15 – 16;
SOU 2008: 125.

Reservation för eventuella fel.

I denna debattartikel skall vissa frågor angående den svenska monarkin behandlas. Det finns givetvis många andra frågor att ta upp beträffande statsskicket men här görs ett urval. Andra frågor får behandlas i andra sammanhang och i andra forum. Debattartikeln utgår dock från bibehållen monarki, då detta statsskick fungerar väl och har ett mycket starkt folkligt stöd.

Civil list
I motsats till de flesta andra monarkier saknar de svenska grundlagarna bestämmelser om civil list, apanage, hovstater och dylikt. Här skall endast den rekommendationen framföras att civil list och anslag till konungahuset inte får reduceras under Konungens regenttid men att det däremot skall kunna utökas genom ett riksdagsbeslut.

Konunganamn, konungatitel och valspråk
Ny svensk Konung har vid sitt tillträde i konselj och sedan inför riksdagen gett till känna såväl sitt konunganamn, sin konungatitel som sitt valspråk. Någon föreskrift därom har dock inte funnits utan det har varit en sedvana. Denna ordning måste bevaras i framtiden.

Prins och civilt ämbete
Enligt paragraf 45 i 1809 års regeringsform fick prins av det konungsliga huset inte ha något livgeding eller civilt ämbete. Detta gällde även kronprinsen och arvfursten. Med livgeding avses att ett område i riket ges åt viss person att förvalta och uppbära skatter och andra inkomster ifrån. Livgeding har inte funnits sedan frihetstidens ingång men var tidigare den sedvanliga metoden att svara för änkedrottnings underhåll. Förbud mot sådant bortförlänande har funnits alltsedan 1720 års regeringsform.

Hinder för prins att inneha civilt ämbete var en nyhet år 1809, enligt 1972 års grundlagsberedning. Motivet härför var att sådan tjänst skulle medföra att prinsens kännedom om och översikt av statsförvaltningen i dess helhet skulle förloras, samt att ett civilt ämbete skulle kunna bringa prinsen i kollision med enskilda medborgare.

Angående civilt ämbete rekommenderas här endast att prins inte innehar civilt ämbete även om det inte regleras.

Att Konungen kan förläna prins- och prinsesstitlar har ifrågasatts men det måste vara helt i sin ordning att Konungen kan göra detta.

Konungahuset och rösträtt
Sedan år 1975 har Konungen och övriga medlemmar av konungahuset som fyllt arton år rösträtt. Detta måste dock ifrågasättas. Inte givetvis av någon slags missunnsamhet mot Konungen och övriga konungahuset utan eftersom detta innebär en trivialisering av konungahuset som var och är olycklig. Konungen och konungahuset skall ju stå över partipolitik och därför är det inte lämpligt med rösträtt i dessa fall. Här rekommenderas dock inte att vare sig Konungen eller övriga konungahuset skall berövas rösträtt men i fortsättningen bör inte medlemmar av konungahuset ha rösträtt. Detta skall även gälla framtida regerande monarker.

I motsats till många andra monarkiers konstitutioner finns inga bestämmelser i svensk grundlag som förbjuder medlemmar av konungahuset att väljas in i riksdagen eller annan politisk församling eller att vara statsråd. Detta måste dock ändå gälla i praktiken. Möjligen kan i vallagen och i riksdagsordningen inskrivas bestämmelser om att medlem av konungahuset inte får inväljas i riksdagen eller annan parlamentarisk församling eller tillhöra riksdagen som ledamot eller ersättare. Detta för att kodifiera praxis. I lag kan på motsvarande sätt inskrivas förbud mot att medlem av konungahuset är statsråd, vilket annars får anses gälla ändå.

Undvik retroaktivitet
Det är angeläget att retroaktivitet vid lagstiftning undviks och det borde även gälla – inte minst – vid stiftande av grundlag. Men då kvinnlig tronföljd infördes år 1980 tillämpades faktiskt retroaktivitet i det att dåvarande tronföljaren H.K.H. kronprins Carl Philip (som blev prins i stället för kronprins) flyttades till annan plats i successionen och förlorade sin position som kronprins till förmån för sin äldre syster H.K.H. prinsessan Victoria som blev tronföljare och kronprinsessa genom retroaktivitet. Även den som stöder kvinnlig tronföljd måste kunna anse denna retroaktivitet stötande. Här föreslås dock givetvis inte att någon ändring tillbaka skall ske i det aktuella fallet.

Avslutande rekommendationer
1. Låt Konungens födelsedag bli helgdag!
2. Gör Sveriges nationalsång till officiell nationalsång genom ett formellt riksdagsbeslut. Kungssången skall ha värdighet närmast därintill.
3. Låt riddarhusordningen, som förlorade sin status som formell författning år 2003, återfå statusen som formell författning.
4. Kommuner skall ge present vid kungliga bröllop och liknande. Kommunallagen måste vara så utformad att detta inte stå r i strid mot dess bestämmelser. Kungliga bröllop skall bekostas av staten. Det ger en enorm vinst och därmed stora statsinkomster i gengäld genom den PR som bröllopen i fråga ger. Därtill ges ökad turism m.m.
5. Konungahuset skall vara skyddat mot insyn och inte tillexempel omfattas av offentlighetsprincipen. Det är ett viktigt statsintresse.

Det finns givetvis många ytterligare frågor angående monarkin men de får behandlas i andra sammanhang och forum.

Referenser
Holmberg Erik m.fl., Grundlagarna RF, RO, SO; andra upplagan, 2006;
Nyman Olle, Parlamentariskt regeringssätt, 1985;
SOU 1963:17, 1963;
SOU 1972:15, 1972;
SOU 1977:5, 1977.

Reservation för eventuella fel.

Den kommunala självstyrelsen har en lång historia i Sverige. En viktig milstolpe är 1862 års kommunallagstiftning. I början av 1860-talet hade vårt land cirka 2 500 kommuner av skiftande storlek. Denna kommunindelning kom att i allt väsentligt gälla ända fram till i början av 1950-talet. Kommunsammanslagningarna mellan år 1952 och år 1974 innebar ett kraftigt minskat antal kommuner. År 1955 blev det obligatoriskt med fullmäktige i kommunerna. I de små landsbygdskommunerna hade man länge i stället haft en kommunal stämma med alla röstberättigade kommunmedlemmar som högsta beslutande organ. År 1971 avskaffades benämningarna stad, köping, landskommun och municipalsamhälle till förmån för en enhetlig kommunbenämning nämligen just benämningen kommun. Därmed försvann även benämningarna stadsfullmäktige, stadskollegiet, drätselkammare etcetera.

Fram till statskyrkans avskaffande år 2000 var Svenska kyrkans församlingar kyrkliga kommuner. Dessa kommuner hade också beskattningsrätt. Den kommunala självstyrelsen har i praktiken till stor del avvecklats genom ständiga statliga påbud och uppgifter som läggs på kommunerna. När rikspolitiker vill visa ”musklerna” i någon fråga handlar det nästan alltid om att besluta på riksnivå och sedan låta kommunerna realisera. Kommunerna ses i realiteten som statliga myndigheter och inte som självständiga politiska arenor. Listan på exempel kan göras mycket lång. T.ex. maxtaxa inom barnomsorgen, flyktingmottagande m.m. Till detta kommer den olyckliga gemensamma valdagen för riksdagsval, kommunalval och landstingsval.

Här skall presenteras ett antal förslag på förändringar som innebär förbättringar:

1. Återinför städer! Kommuner skall vara av två slag: Städer och övriga kommuner (benämnda endast ”kommuner”). Möjligen kan ytterligare en kategori finnas nämligen municipalsamhällen. De kommuner som var städer och köpingar fram till år 1971 skall nu vara städer. Därutöver skall ytterligare kommuner som uppfyller krav för stad-status i enlighet med kommunallag vara stad i fortsättningen. Regeringen kan besluta att ge kommun status som stad.

I städer skall finnas ett direktvalt stadsfullmäktige, stadskollegiet (också direktvalt), drätselkammare etcetera. Där skall även finnas en direktvald borgmästare som är stadens ”regeringschef”. Huvudstaden Stockholm skall givetvis ha en särställning. I andra kommuner skall finnas ett direktvalt kommunfullmäktige, kommunstyrelse etcetera. Där skall även kommunstyrelsen var direktvald. I de riktigt små kommunerna behövs dock inget fullmäktige etcetera utan där kan kommunmedlemmarna samlas till stämma och avgöra gemensamma lokala angelägenheter. Dessutom skall folkomröstningsinstitutet vara starkt.

2. Dela upp sammanslagna stora kommuner! Målet skall vara att Sverige åter har omkring 2 500 kommuner. De stora kommunerna har endast inneburit distansdemokrati, centralisering, anonymisering och stora avstånd mellan väljare och valda. Svenska kyrkans församlingar skall åter vara kyrkliga kommuner med beskattningsrätt (denna skatt skall dock endast betalas av medlemmar av Svenska kyrkan). Den s.k. ansvarskommittens förslag om regioner skall inte behandlas närmare här men skall absolut inte genomföras. Om det skall finnas regioner får sådana växa fram ”underifrån” inte tvingas fram ”uppifrån”. Frågan om landstingen skall inte behandlas närmare här men de borde kunna avskaffas. En alternativ möjlighet vore att bygga en regional indelning på landskapen.

3. Alla offentliga välfärdsåtaganden och dylika skall vara statliga! Det skall gälla skolan, lärarkåren, äldrevård, sjukvård, socialhjälp, fritidsgårdar, bibliotek m.m. Därtill skall givetvis finnas alternativa driftsformer etcetera. Kommunerna får ha hand om vägar, kollektivtrafik, lokal polis (polisen förstatligades f.ö. år 1965), kultur och idrott. Den nuvarande kommunala skatteutjämningen avvecklas och utjämningen får ske genom statsskatten. Dessutom bör skiljas mellan finansiering och utförare av välfärd: finansieringen ska ske genom skatter (i huvudsak) medan ”produktionen” kan skötas av olika utförare.

Ingen kommun skall heller få besluta om s.k. trängselskatter som berör annan kommun. År 2006 skedde folkomröstningar i flera kommuner i Stockholms län och alla resulterade i nej till dylika skatter (utom i huvudstaden) ändå infördes sådana skatter. Om sjukvården blir statlig förlorar samtidigt landstingen sin viktigaste nuvarande uppgift. Om landstingen finns kvar kan de i fortsättningen få syssla med turism och möjligen regionalt utvecklingsarbete. Stora vägsatsningar skall f.ö. finansieras av staten och inte genom vägavgifter och liknande.

Om förslagen som presenteras här realiseras bör regeringen ha en särskild civilminister/ kommunminister (med eget departement) som handhar kommunfrågor men även länsstyrelserna, statliga lönefrågor etcetera. En särskild inrikesminister (med eget departement) bör också finnas i regeringen med ansvar för bland annat polisväsendet. Justitiedepartementet kan då bli ett departement som renodlat ägnar sig åt juridiska frågor och lagars förenlighet med rättsordningen för att undvika ”bakläxor” i Lagrådet samt andra dylika ärenden. Kriminalvården kan i stället handhas av socialdepartementet. Andra eventuella frågor som justitiedepartementet i dag handhar får flyttas över till annat departement.

Referenser
Holmberg E. m.fl., Grundlagarna RF, RO, SO, 2006;
När Var Hur 1972, 1971;
Svenska Wikipedia
Söderlind D. och Petersson O., Svensk förvaltningspolitik, 1986;
SOU 2007:10

När det gäller frågan vilka konfliktdimensioner som är relevanta för dagens Sverige finns olika bud beroende vilket politiskt läger det gäller. Vänstern hänger krampaktigt fast vid en gammal föreställning om arbete och kapital. Högern utgår från samma motsättning fast från motsatt håll.

I dag när riksdagspartierna alltmera har suddat ut sina särdrag och valt att ingå i block och dessa block i sin tur trängs i mitten för att fånga medelklassröster finns en annan mera relevant konfliktlinje att lyfta fram. Denna är dock inte helt ny. Ny demokrati hade denna som en viktig grund för sin politiska verksamhet på 1990-talet.

Det handlar förstås om konflikten mellan ”etablissemang” och ”folket”. ”Etablissemanget” ser ofta som sin uppgift att leda ett oupplyst folk så att detta förstår sitt eget bästa (vilket man utgår ifrån att det inte gör annars). ”Etablissemanget” är positivt till det mångkulturella samhället, EU, samkönade äktenskap, skattefinansierad finkultur och dess företrädare återfinns ofta i morgonsoffor i olika TV-kanaler. Sedan kan det förstås finnas vissa åsiktsskillnader inom ”etablissemanget”. T.ex. är Folkpartiet Liberalerna positiva till EU medan andra delar av etablissemanget inte är det på samma sätt.

När det gäller ”folket” är detta förstås inte homogent när det gäller inställning i olika samhällsfrågor men här återfinns större skepsis till det som etablissemanget bejakar. Inte minst gäller det förstås Sverigedemokraternas frågor om invandring och integration. Skepsisen mot det mångkulturella samhället är betydligt större bland svenska folket än i riksdagen, enligt SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet. I riksdagen råder ju som bekant total uppslutning bakom det mångkulturella samhället.

En annan fråga som skiljer ”etablissemang” och ”folket” gäller frågan om monarkin där etablissemanget till stor del är republikanskt men väljarkåren är till förkrossande stor del rojalistiskt. ”Etablissemanget” är ofta rädda för folkomröstningar eftersom folket lätt kan rösta ”fel”. Fram till folkomröstningen om euron år 2003 hände det dock inte så ofta. T.ex. röstade en majoritet av väljarna för ett svenskt medlemskap i EU år 1994 – i motsats till 1950-talets folkomröstning om högertrafik.

Att lyfta fram motsättningen mellan ”etablissemang” och ”folket” anses som uttryck för populism, vilket anses som något per definition fel och avskyvärt. Det leder tankarna till den danske advokaten och politikern Mogens Glistrup. Det har ju även utvecklats dithän att när de politiska partierna debatterar händer det ofta att man anklagar motståndaren för populism.

Motsättningen mellan ”folket” och ”etablissemanget” anser jag vara den viktigaste konfliktdimensionen i dagens Sverige och har definitivt trängt undan arbete och kapital även om många väljare ännu anser denna konfliktlinje som central. Detta håller dock alltmera på att ändras. T.ex. sker ju numera allt oftare partibyten över blockgränsen eller till icke-blockpartier (SD, PP, Fi).

Sveriges riksdag har sedan mitten av 1990-talet genomgått en rad förändringar beträffande dess arbete. Riksmöte pågår numera tills nästa riksmöte inleds och benämningarna ”lagtima” och ”urtima” om riksmöte har avskaffats. Statens budgetår sammanfaller numera med kalenderår och regeringens budgetförslag läggs fram på hösten i stället för som tidigare i januari. Kompletteringspropositionen (vårbudgeten) läggs dock alltjämt fram i mitten av april. Redan år 1975 slopades benämningarna höstsession (höstriksdag) och vårsession (vårriksdag) om riksdagsåret. Därtill har riksdagsordningen genomgått språkliga förändringar.
Sveriges riksdag lider i dag av allvarliga systemfel som inverkar menligt på dess funktion.

Det krävs förändringar för att rätta till detta. Å ena sidan innebar avskaffandet av 1809 års regeringsform det olyckliga att all maktdelning avvecklades. Det är lagstiftaren själv – riksdagen – som bestämmer om en lag är i enlighet med grundlag. Lagprövningsrätten för domstolar är svag och obetydlig genom det s.k. uppenbarhetsrekvisitet (RF 11 kap. 14§). Å andra sidan har riksdagen inte kunnat spela den roll den enligt grundlag skall ha; bland annat på grund av att makt har förts över till EU och att riksdagen har för många uppgifter som den inte klarar att utföra.

En förbättring skulle åstadkommas om medborgare (genom petition) skulle kunna inlämna förslag till riksdagen som denna måste behandla på samma sätt som motioner och propositioner. En sådan möjlighet, som finns i Österrike, skulle kunna vitalisera riksdagens arbete på ett positivt och intressant sätt. Även organisationer utanför riksdagen skulle kunna inkomma med förslag. Här skall dock inte behandlas den närmare utformningen av ett sådant system. Beträffande statsrådens och riksdagsledamöternas löner etcetera bestäms dessa av särskilt inrättade nämnder. Dessa nämnder borde avskaffas och riksdagen borde i stället fastställa dessa löner m.m. Det skulle inte minst underlätta ansvarsutkrävandet.

Ett annat problem är att de flesta lagar bygger på regeringsförslag och att riksdagen är underlägsen regeringen beträffande utredningsresurser. Riksdagen blir även – speciellt i tider av majoritetsregering – endast ett s.k. ”transportkompani” till regeringen. Beträffande dessa frågor finns en hel del att lära av USA:s kongress. Det skall dock påpekas att USA inte har parlamentarism i motsats till Sverige. Riksdagsåret borde som fram till år 1975 inledas i januari i stället och inte som nu i september eller – som under valår - i oktober. Det skulle vara mera naturligt med tanke på att budgetåret för staten numera inleds på nyårsdagen och inte som fram till år 1996 den 1 juli.

Ett debattämne har varit att det utgör ett problem att budgeten skall framläggas på hösten och att det vid regeringsskifte till följd av riksdagsval i september blir svårt för en ny regering att sätta sin prägel på budgeten. Tiden anses för knapp. I den senaste grundlagsutredningen (SOU 2008:125) föreslogs därför att riksdagsvalet och det samtidiga kommun –och landstingsvalen skulle tidigareläggas en vecka till andra söndagen i september i stället för den nuvarande traditionella tredje söndagen i samma månad.
Denna debatt torde dock kunna avfärdas som en pseudodebatt; det finns ingen anledning att flytta fram val såsom utredningen i fråga föreslagit. Problemet om budgetens avlämnande ett valår som medför regeringsskifte måste anses ha överdrivits kraftigt.

Det finns givetvis många andra frågor beträffande riksdagen och dess arbete men de skall inte behandlas här utan det får ske i andra sammanhang.

Referenser:

• Holmberg Erik m.fl., Grundlagarna RF, RO, SO. Andra upplagan 2006;
• Petersson Olof och Mattson Ingvar, Svensk författningspolitik. Andra upplagan 2008;
• SOU 1963:16-19;
• SOU 1972:15-16;
• SOU 2008:125;
• Svenska Wikipedia

År 1971 ändrades utskottssystemet i Sveriges riksdag från att dittills ha byggt på riksdagens olika statsrättsliga funktioner till att i stället bygga på ett system med s.k. fackutskott. Därmed blir alla frågor inom ett ämnesområde i princip behandlade av samma utskott vare sig det gäller lagstiftning, utgiftsanslag eller något annat.

Denna förändring, som skedde samtidigt med att tvåkammarriksdagen ersattes av den nuvarande enkammarriksdagen, var inte alls självklar. Författningsutredningen år 1963 (SOU 1963:16-19) hade i sitt slutbetänkande föreslagit att utskotten alltjämt skulle bygga på de statsrättsliga funktionerna (dock föreslog man vissa förändringar).

Förändringen skedde i stället på Grundlagsberedningens initiativ år 1969. Övergången från statsrättsligt grundade utskott till s.k. fackutskott har inneburit att utskottsledamöterna alltför mycket har blivit ”fackexperter” som enbart ser till det egna ämnesområdet men inte till helheten. Dessvärre uppmärksammades inte problemet alls av den grundlagsutredning som avslutade sitt arbete i december år 2008 (SOU 2008:125). Denna utredning vill behålla dagens system. Bristen på debatt om frågan visar även bristen på intresse för viktiga konstitutionella frågeställningar som präglat den svenska samhällsdebatten sedan länge.

Utskotten spelar ju en mycket större roll i den svenska riksdagen än i andra jämförbara länder. I Sverige är också den vanligaste utskottstypen de ständiga utskotten, dvs. permanenta utskott. Det finns dock möjlighet att tillsätta andra typer av utskott enligt riksdagsordningen (RO). Denna möjlighet har också utnyttjats.

De s.k. fackutskottens negativa konsekvenser för riksdagen, är så uppenbara att en förändring måste äga rum. En återgång till riksdagsutskott baserade på riksdagens olika statsrättsliga funktioner måste genomföras. Förutom utrikesutskottet, konstitutionsutskottet, skatteutskottet och jordbruksutskottet skulle riksdagen ha ett finansutskott, ett allmänt beredningsutskott och minst två lagutskott.

Finansutskottet skulle ha samma uppgifter som i dag och skulle även motsvara det gamla statsutskottet och det gamla bankoutskottet. Skatteutskottet skulle motsvara det gamla bevillningsutskottet. Möjligen kan det finnas plats för ytterligare ett fackutskott, t.ex. ett socialutskott eller ett försvarsutskott. Systemet skulle alltså – precis som före år 1971 – ha plats även för vissa s.k. fackutskott.

Finansutskottet skall bl.a. samordna budgetarbetet. Antalet ledamöter i utskotten behöver inte vara samma utan skall kunna variera men bör helst vara ett udda antal för att majoritet skall uppstå vid röstning. Finansutskottet kan ha ett relativt stort antal ledamöter och kunna arbeta på flera avdelningar såsom tidigare gällde statsutskottet. Frågan om utskottssystem i ett nytt tvåkammarsystem eller vid bibehållet enkammarsystem skall dock inte behandlas här. Vid ett tvåkammarsystem bör det dock kunna finnas såväl kammarspecifika som gemensamma utskott.

Det här föreslagna utskottssytemet användes under den gamla tvåkammartiden men borde kunna användas även i en enkammarriksdag. Det innebär att det här föreslagna och skissade utskottssystemet kan återinföras oavsett antal kamrar. Här skall inte heller behandlas frågan om alla utskott skall ha s.k. självständig initiativrätt, dvs. möjlighet att själv ta upp frågor. Före år 1971 hade endast ett par av utskotten sådan rätt men sedan fick alla riksdagsutskott detta.

Det finns givet många ytterligare aspekter på riksdagsutskotten – liksom självfallet på riksdagsarbetet i övrigt – men det får behandlas i andra sammanhang. Det står dock klart att frågorna måste uppmärksammas.

Referenser:

• Holmberg Erik, m.fl., Grundlagarna RF, RO, SO. Andra upplagan, 2006;
• När Var Hur 1971, 1970;
• Petersson Olof och Mattson Ingvar, Svensk författningspolitik. Andra upplagan, 2008.

I september går Sverige till kyrkoval för tredje gången sedan Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 och de direkta valen till Svenska kyrkans olika nivåer därmed infördes. Valdeltagandet brukar dock vara lågt.

I det första kyrkovalet år 2001 kretsade en hel del av debatten omkring Sverigedemokraterna. De etablerade partierna var oroliga att partiet skulle ta sig in i olika kyrkliga församlingar vilket partiet också gjorde. Detta val ägde rum vid tiden för ”11 september”-händelserna. Vid kyrkovalet år 2005 hade frågan om samkönade äktenskap börjat diskuteras alltmera. Sverigedemokraterna stärkte sin ställning och ytterligare nya partier blev representerade i t.ex. kyrkomötet.

Kyrkovalen kännetecknas av att förutom de etablerade riksdagspartierna, Sverigedemokraterna och SPI ställer särskilda partier upp som är unika för just kyrkovalen. Det gäller t.ex. POSK, Gabriel och Frimodig kyrka.
Rösträttsåldern är dessutom lägre än vid andra val; sexton år. Kyrkan sköter dessutom själv om valen. På grund av lågt valdeltagande och avsaknad av spärrgräns som vid riksdags- och EU-val är det lättare för partier att bli representerade inom de olika kyrkliga nivåerna än i t.ex. riksdagen.

Inför årets kyrkoval har frågan om kyrkans vigselrätt blivit aktuell. Detta efter riksdagsbeslutet om samkönade äktenskap, vilket kyrkomötet i dess nuvarande sammansättning skall besluta om i höst. T.ex. vill Kristdemokraterna att Svenska kyrkan inte längre skall syssla med vigslar såsom den gjort sedan länge i vårt land.

Socialdemokraterna i Svenska kyrkan är dock ett av partierna med motsatt åsikt i denna fråga. En annan fråga i sammanhanget, som också diskuterats, gäller om präster skall tvingas viga samkönade par eller om det skall finnas en möjlighet att följa sitt samvete. D.v.s. en liknande debatt som fördes beträffande kvinnliga präster och den tidigare s.k. samvetsklausulen för kvinnoprästmotståndare bland Svenska kyrkans präster.

Sverigedemokraterna, som tillhör motståndarna till samkönade äktenskap, profilerar sig även som tidigare på frågor som är relaterade till det mångkulturella samhället och vill bl.a. att skolavslutningar skall kunna ske i kyrkan. Bland de etablerade partierna finns – som väntat – en mera positiv inställning till det mångkulturella samhället.

Sverigedemokraterna kan dock stärka sin ställning rejält, vilket i sin tur ger ökat självförtroende inför nästa års val. Därtill kommer partiets framgång i vårens EU-val samt i de senaste opinionsmätningarna.
En aspekt som möjligen (men inte troligen) skulle kunna öka intresset för kyrkovalet är de ateistiska kampanjerna från den humanistiska organisationen, där de påstår att ”Gud finns nog inte”. Kampanjen väckte en hel del debatt tidigare i år men får troligen inte en mobiliserande effekt på väljarkåren.

Svenska kyrkan har f.ö. en del problem med minskat antal medlemmar, som av allt att döma sammanhänger med den marginalisering som följer på statskyrkans avskaffande. Frågor som gäller kyrkans framtid borde följaktligen vara stora och viktiga debattfrågor. Det finns dock alltjämt stora meningsskiljaktigheter inom kyrkan och det gäller inte minst samkönade äktenskap.

På bloggar.se om: kyrkovalet, svenska kyrkan, sverigedemokraterna

När den nuvarande regeringsformen trädde i kraft 1975 förlorade monarken nästan alla sina maktbefogenheter. En av de uppgifter han förlorade var att utse statsminister. Orsaken var den s.k. Torekovskompromissen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna som innebar att monarkin behölls men att Konungen helt skulle fråntas all makt.Denna förändring var mycket olycklig.

När Sverige 1975 ersatte 1809 års regeringsform med den nuvarande innebar detta bl.a. att monarken inte längre skulle utse statsminister. Denna uppgift överflyttades till talmannen. Detta var en mycket olycklig förändring eftersom monarken i motsats till talmannen är partipolitiskt neutral och står utanför partipolitiken. Kungen kan därmed inta en neutral roll gentemot partierna. Talmannen däremot är partipolitiker och kan gynna sitt parti och block vid regeringsbildningen. Inte minst pga den närmast öronbedövande blockpolitiken är detta extra allvarligt!

De regeringsbildningar som genomförts sedan 1975 visar också med all tydlighet de negativa konsekvenserna med denna förändring. Samtidigt som regeringsskifte pågår byter ju riksdagen även talman eftersom det blivit praxis att välja talman från majoritetssidan i riksdagen. Regeringsskiften brukar ju ske som resultat av majoritetsändring vid riksdagsval.

Däremot finns inga positiva erfarenheter av 1975 års förändring och inga andra länder i världen har heller följt detta svenska exempel oavsett om landet är en republik eller monarki. Just när det gäller regeringsbildning är det naturligt att statschefen agerar med den opartiskhet som krävs och där bl.a. är monarkin överlägsen republiken. I parlamentariska republiker brukar ju presidenten vara tidigare politiker.

Det märkliga är också att ingen kritik kunde riktas mot hur monarkerna i vårt land skötte uppgiften att utse regeringschef i historien. Tvärtom skötte de denna uppgift exemplariskt och enligt grundlagens bud.

Det är viktigt att monarken förutom de ceremoniella och representativa uppgifterna även utövar vissa uppgifter inom parlamentarismens ramar. Det innbär att monarken även borde ha till uppgift att utlysa nyval, skriva under lagar m.m. Att monarken är ordförande i Utrikesnämnden är utmärkt!

Tyvärr togs dessa frågor inte upp av grundlagsutredningen men med tanke på den öronbedövande republikanska inställningen i Sveriges riksdag hade dylika förslag aldrig vunnit gehör.

Överhuvudtaget är bristen på maktdelning i svensk grundlag ett stort problem. T.ex. avsaknaden av författningsdomstol, svagt folkomröstningsinstitut, urvattnad kommunal självstyrelse, informell styrning av myndigheter, avsaknad av riksrätt m.m.

Men det finns dessvärre ingen vilja att förbättra i dessa avseenden och även debatten lyser till stor del med sin frånvaro.

Artikeln publicerad 2009-06-22 på Newsmill Fritt forum

Statistiska centralbyrån (SCB) presenterar sina partisympatiundersökningar (angående riksdagsval) endast två gånger per år men dessa undersökningar är i gengäld mycket omfattande. En undersökning görs i november och presenteras i december medan vår-mätningen görs i maj och presenteras i juni. Fördröjningen mellan genomförandeperiod och publicering kan innebära att mätningen riskerar förlora sin aktualitet.
Den mätning som gjordes i maj 2009 visar att det socialistiska blocket alltjämt leder över den borgerliga alliansen med cirka 48% mot cirka 45. Moderaterna har ökat jämfört med både förra mätningen i november och senaste riksdagsvalet år 2006.

Övriga borgerliga partier ligger dock mycket illa till. Kristdemokraterna hamnar med nöd och näppe över fyra procent av rösterna. På vänstersidan har Socialdemokraterna tappat kraftigt sedan förra mätningen men ligger alltjämt över sitt valresultat från år 2006. Vänsterpartiet ligger kvar på en låg nivå medan Miljöpartiet De Gröna har stärkt sin ställning. Sverigedemokraterna ligger – i stort sett - kvar på sin gamla nivå och får nu exakt tre procent medan Piratpartiet har börjat märkas också hos SCB.

Mot bakgrund av tidigare erfarenheter kan man konstatera att Moderata samlingspartiet brukar överskattas i opinionsmätningar. Ett näraliggande exempel är mätningarna inför EU-valet. Sverigedemokraterna underskattas däremot i opinionsmätningar. Även här är EU-valet ett aktuellt exempel. I SCB-mätningen ser man få tecken på samma tendenser som återfanns i EU-valet. FP går dåligt hos SCB och MP har inte alls samma siffror som partiet erhöll i EU-valet.

Piratpartiets ”uppdykande” ser man emellertid även i SCB-mätningen men i denna når partiet inte fyra procent av väljarnas röster. Feministiskt Initiativ (FI) syns dock inte alls hos SCB men även detta parti underskattas ju som bekant.

Fyra partier uppvisar dock liknande siffror hos SCB som i EU-valet: Centern, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. De två största partierna (S och M) ligger dock betydligt högre hos SCB än vad man fick i EU-valet.

Utifrån opinionsmätningar som genomförs mer än ett år före nästa riksdagsval är det en omöjlig uppgift att dra några slutsatser inför 2010 års riksdagsval. Mycket oväntat kan hända. Ekonomi och arbetslöshet spelar säkert en stor roll men oförutsedda s.k. ”affärer” kan spela partistrategerna oväntade spratt. Sverigedemokraternas profilfråga om invandring och Piratpartiets fråga om fr.a. fildelning kan utmana de etablerade blockens och partiernas plånboksfrågor. Möjligen kan Feministiskt Initiativs feminism också bli aktuell och stor, vilket kan, i så fall, drabba det krisdrabbade Vänsterpartiet.

Samma dag som SCB-mätningen presenterades hölls i riksdagshuset den sista stora partiledardebatten före sommaren. Den var en ren konfrontation mellan blocken och relativt förutsägbar. Mona Sahlin var glad över att Sverigedemokraterna inte kom in i EU-parlamentet medan Göran Hägglund (KD) tog parti för upphovsrätten. Statsministern ville framstå som statsman medan folkpartiledaren och statsrådet Jan Björklund hamnade i skoldebatt med Vänsterledaren Lars Ohly och Miljöpartiets manliga språkrör Peter Eriksson.

På bloggar.se om: politik, riksdagen, scb

Några reflektioner av Lars M. Hermansson

När Sverige den 7 juni går till val till EU-parlamentet är det fjärde gången så sker i Sverige. Valdeltagandet var lågt förra gången. Hur det blir i år återstår att se.

När Sverige blev medlem i EU den 1 januari år 1995 hölls inget val utan i stället fungerade ett antal parlamentariker utsedda av riksdagspartierna som svenska representanter i EU-parlamentet. Anledningen var att det senaste parlamentsvalet ägde rum i juni år 1994, dvs. innan Sverige hade haft sin folkomröstning om medlemskap i EU (vilket skedde i november samma år).

I stället hölls det första EU-valet i Sverige i september (!) år 1995, dvs. i Sveriges traditionella valmånad men dock inte i EU:s valmånad som alltså är juni. Detta var således ett fyllnadsval. 22 mandat stod på spel. I detta val kunde Miljöpartiet de gröna notera stora valframgångar. Det mest EU-positiva partiet Folkpartiet Liberalerna klarade fyra-procent-spärren knappt. Kristdemokraterna fick dock inga mandat alls vid detta val. Även (S) gjorde ett dåligt val. Ett antal uppstickarpartier fanns även i detta val såsom Sarajevolistan och Fria EU-kritiker. Även Ny Demokrati, som slogs ut ur riksdagen vid valet året innan, ställde upp i valet.

I det andra EU-valet år 1999 blev Folkpartiet Liberalerna den stora segraren. MP kunde dock notera en förlust men det skedde å andra sidan från en mycket hög nivå år 1995 (c:a 17 %). Moderata samlingspartiet gjorde ett dåligt val men Kristdemokraterna kom nu in i EU-parlamentet. I detta val deltog även Sverigedemokraterna och ökade sin röstandel men fick inte en procent av rösterna.

Det senaste EU-valet i juni år 2004 innebar en sensationell framgång för det nybildade Junilistan som leddes av bankekonomen Nils Lundgren. Partiet är tvärpolitiskt. För övriga partier (utom Centern) noterades tillbakagång. SD ökade och fick över en procent av rösterna.

Valet innebar att Junilistan fick tre mandat i EU-parlamentet men ett av dessa gick förlorat år 2006 när förre riksbankschefen Lars Wohlin lämnade partiet och gick över till KD. Även en av de folkpartistiska ledamöterna lämnade sitt parti och i hennes fall blev FI den nya politiska hemvisten. År 2006 lämnade vidare Cecilia Malmström EU-parlamentet för att bli statsråd och ersattes av den tidigare ledamoten Olle Schmidt.
Det finns två tydliga trender vid EU-valen som kan iakttas;

1. Det är mycket vanligt att partierna skickar f.d. toppolitiker till EU-parlamentet. Staffan Burenstam Linder (M), Anders Wijkman (KD), Hadar Cars (FP), Pierre Schori (S), Marita Ulvskog (S), Gunnar Hökmark (M), Per Gahrton (MP), Karl-Erik Olsson (C) är alla exempel på svenska politiker som haft en inrikespolitisk karriär i riksdagen (och i vissa fall även i regeringen) och sedan i stället valts in i EU-parlamentet.

2. Lågt valdeltagande och att ett visst parti får överraskande stor framgång (MP 1995, FP 1999 och JL 2004).

I år utmanas de etablerade riksdagspartierna samt Junilistan av främst Sverigedemokraterna, Piratpartiet och Libertas. Det är en öppen fråga hur det går i år. Väljarna vill kanske överraska igen? En sak är dock säker och det är att antalet mandat som står på spel är färre (18). Dessutom finns inga utjämningsmandat som i riksdagsvalen och hela landet är en valkrets. Dock finns även här en fyra-procent-spärr. Den effektiva spärren kan dock bli högre.

För SD är valet viktigt då det innebär en förövning till nästa års riksdagsval då partiet ser stora möjligheter till riksdagsplatser. För Junilistan gäller det att åtminstone hålla ställningarna när Nils Lundgren har bytts ut mot Sören Wibe med en mera vänstersocialdemokratisk framtoning än företrädaren. Förra valets succé kan dock bli svår att upprepa även om man inte skall räknas ut. Vidare kan konstateras att MP sedan förra valet har övergivit kravet att Sverige skall lämna EU och att Sverige har bytt regering sedan förra EU-valet. Det sistnämnda kanske har en underordnad betydelse i sammanhanget.

Referenser:
När Var Hur 1996
Valmyndigheten

Sedan enkammarriksdagens införande år 1971 har riksdagen ett system med fackutskott, dvs. alla ärenden inom ett ämnesområde bereds inom ett och samma utskott – oavsett om det rör lagstiftning, utgiftsanslag eller något annat. T.ex. alla arbetsmarknadsfrågor bereds av ett visst utskott. Dessförinnan var utskottsväsendet grundat på riksdagens statsrättsliga funktioner. T.ex. konstitutionsutskottet, utrikesutskottet, statsutskottet etcetera. En avvikelse från detta var jordbruksutskottet, som alltså var (och är) ett fackutskott.

Författningsutredningen 1963 (SOU 1963:16-19) föreslog ingen förändring av utskottssystem, utan ville behålla dåvarande system med vissa modifieringar. Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) föreslog ingen ändring angående det nuvarande utskottssystemet, utan bygger sitt förslag på fackutskott.
Fackutskott är f.ö. också vanliga internationellt. Sverige avviker dock genom att utskottsväsendet spelar en mycket stor roll i riksdagens verksamhet jämfört med i andra länders parlament.

Det finns nackdelar med fackutskott. Denna utskottstyp innebär mycket av ”särintresse”-perspektiv på frågorna, vilket gör att helhetsperspektivet riskerar att bli lidande . En utskottsledamot tenderar att se frågorna ur ett snävt sektorsperspektiv och bli alltför mycket av ”expert” på just sitt utskotts frågor.

Här föreslås att frågan om val av utskottssystem övervägs vidare; dock föreslås inte här några förändringar av dagens organisation även om det kunde varit motiverat. Det är en brist i Sverige att dylika frågeställningar sällan eller aldrig diskuteras. Eftersom utskotten har en sådan stor betydelse för Sveriges parlamentariska liv, så är utskottsorganisationen inte oviktig.

Mot denna bakgrund är det i högsta grad anmärkningsvärt att inte Grundlagsutredningen (SOU 2008:125) intresserade sig i högre grad för frågan om utskottsorganisation. Speciellt med tanke på att denna utredning enligt direktiven hade stor frihet och dessutom var verksam i fyra år. Det skall avslutningsvis uttalas en förhoppning om att dessa frågeställningar uppmärksammas i framtiden – i statliga utredningar eller i andra forum.

Referenser:

Holmberg Erik m.fl., Grundlagarna, 2:a upplagan, 2006;
När Var Hur 1971, 1970;
Petterson Olof m.fl., Svensk författningspolitik 2:a upplagan, 2008;
SOU 1963: 16-19, 1963;
SOU 1972: 15-16, 1972;
SOU 2008:125

I P1-programmet ”KALIBER” 20090405 handlar det om eventuella kopplingar mellan Sverigedemokraterna och s.k. vitmakt-kultur. Programmet innehåller (liksom det första programmet av tre) inspelningar med dold mikrofon och reportern utger sig för att vara intresserad av partiet. I programmet sjungs allsång och det handlar om Palmemordet. Dessutom kan man höra ledande företrädare för ungdomsförbundet lyssna på olika inspelningar med (som det sägs i programmet) s.k. vitmakt-musik. Det förekommer även en inspelning där ungdomsförbundsordförande sjunger karaoke och det uppges vara en känd vitmakt-sång han sjunger med i. Författaren Anna-Lena Lodenius får kommentera inslagen och säger sig vara förvånad att sådant ännu förekommer i SD.

I slutet av programmet ges utrymme för kommentarer från partiföreträdare men bl.a. partiledaren Jimmie Åkesson avböjer medverkan. Ungdomsförbundets vice ordförande och tillika kf-ledamoten i Borås William Petzäll medverkar dock och förklarar att man inte sympatiserar med innehållet i sångerna utan att man ironiserar över dem. Han förklarar även sitt starka stöd till Israel och sitt avståndstagande till antisemitismen.

Det är svårt att ta ställning till innehållet i programmet när man inte har hela bilden av sammanhanget som saker görs eller sägs i. En sekvens kan ju framstå på ett sätt då den rycks ur sitt sammanhang och man får en skev bild av verkligheten.

En reporter har ju frihet att klippa och välja i sitt material, vilket ger denne en stor makt. Det går dock att slå fast att varken ungdomsförbundsordförande Erik Almquist eller ungdomsförbundets vice ordförande William Petzäll är antisemiter. De är båda uttalade Israel-vänner.

Däremot finns tre anmärkningsvärda punkter att ta fasta på. Det första är om SD och SDU verkligen på bästa sätt tar sig an nya medlemmar genom den här typen av resor och fester. När man introducerar nya medlemmar är det centralt vilken bild man förmedlar av partiet och den här typen av arrangemang kan lätt spåra ur.

Det andra är att man som partiföreträdare inte kan skilja sitt partiengagemang från sitt privatliv på det sätt som man verkar vilja göra. Som partiföreträdare – i alla partier – är man hela tiden en offentlig person och måste uppträda som om massmedierna hela tiden var närvarande (med undantag av i hemmet etc.). En sådan här resa är ju ett partiarrangemang.

Det tredje är att partiledaren borde ha medverkat i programmet och gett sin bild och version. Det hade varit upplysande för lyssnarkretsen.

Jag anser avslutningsvis att det samtidigt är svårt att kommentera inspelningarna eftersom det inte finns något att jämföra med. De etablerade partierna har ju inte blivit granskade på samma sätt. Vi vet inte vad som sägs bakom skål och vägg inom riksdagspartierna (med vissa undantag; t.ex. valstugereportagen i SVT år 2002). Det är också en tvivelaktig metod som Sveriges Radio har använt gentemot SD. Möjligen är det ett brott mot avtalet med staten om opartiskhet och saklighet. Mycket talar för det eftersom programmet inte är allsidigt i den meningen att alla partier behandlas lika. Riksdagspartierna får en annan behandling UTAN dolda mikrofoner. Samtidigt finns ju en journalistisk frihet och skall så finnas i Sverige.

På bloggar.se om: sverigedemokraterna

Sveriges nuvarande tryckfrihetsförordning tillkom år 1949. Då och då är den utsatt för debatt och uppmärksammas i massmedierna av olika skilda orsaker. Under senare år har bl.a. diskuterats att göra denna grundlag teknikoberoende.

Tryckfrihetsförordningen innebär att Sveriges tryckfrihet och offentlighetsprincip har ett starkt skydd som är ovanligt internationellt. Det faktum att det är relativt lätt att ändra svensk grundlag, jämfört med många andra länders konstitutioner, gör att det starka skyddet i viss mån kan ifrågasättas, dvs. om det verkligen är så starkt som det borde vara. Någon författningsdomstol finns ju inte heller.

I denna artikel föreslås vissa nya bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Det första som föreslås är återinförande av en bestämmelse om hädelse (blasfemi) som skall skydda Svenska kyrkans lära, dvs. den traditionella evangeliska läran. Denna lära omfattar en mycket stor majoritet av svenska folket och det är då naturligt att den ges ett särskilt skydd i grundlag. Även andra religioner kan ha viss trosfrid men Svenska kyrkans lära skall ha en särställning. Bestämmelser om hädelse och trosfrid får dock inte vara utformade så att yttrandefriheten allvarligt hotas på något sätt eller begränsas långtgående. En fri och öppen debatt måste kunna föras om alla frågor – även om religion och livsåskådning. Den som begår hädelse bör inte heller dömas till annat än böter som högsta straff.

Det andra som här föreslås är ett starkare skydd för Konungen och övriga konungahuset mot lastliga yttranden och smädliga uttryck. Konungen skall hållas i helgd och vördnad. Det är oerhört viktigt att respekten för Konungen som rikets statschef upprätthålls. Konungen och övriga konungahuset måste därför få ytterligare skydd. Givetvis skall inte detta hindra från en diskussion om statsskicket eller innebära att konungahuset inte kan kritiseras men Konungens ställning motiverar en särställning i detta avseende.
Det tredje och avslutande förslaget i denna artikel gäller att det införs en bestämmelse om petitionsrätt i tryckfrihetsförordningen.

Denna fri- och rättighet som bl.a. kan innebära att en medborgare gör en framställning till en myndighet borde ges ett grundlagsskydd. Det har f.ö. under senare år alltmera förekommit elektroniska petitioner. Petitionsrätten har till viss del i dag skydd i lag. Medborgare kan få underordnad myndighets beslut prövat av högre myndighet och kan ingå med ansökningar till statsorgan och myndigheter. Det är av vikt att petitionsrätten också ges grundlagsskydd. Medborgare borde även kunna få upp en fråga i riksdagen och om detta får regleras i riksdagsordningen.

Det finns givetvis många andra frågor angående tryckfrihetsförordningen men de får behandlas i andra sammanhang. Det är oerhört centralt att debatten om dessa viktiga frågor förs och i bredare kretsar än hittills.

Referenser:

Aldén G.A., Medborgarens bok I: Svensk statskunskap, 22:a upplagan, 1938;
Holmberg E. m.fl., Grundlagarna, 2:a upplagan, 2006;
Mattson I och Petersson O., Svensk författningspolitik, 2:a upplagan, 2008;
SOU 2006:96

Den 1 januari år 1975 avskaffades Sveriges dittillsvarande regeringsform som gällt sedan år 1809 och ersattes av den nu gällande regeringsformen. 1809 års regeringsform innebar maktdelning och konstitutionell monarki. Den nuvarande regeringsformen innebär också monarki men all maktdelning har avvecklats. I stället är det folksuveränitetsprincipen och maktkoncentration till regering och riksdag som gäller. Sedan regeringsformen trädde i kraft i mitten av 1970-talet har den ändrats efter nästan samtliga riksdagsval. Utredningarna har dessutom varit många på området och den senaste i raden avslutade sin verksamhet i december år 2008.

Att monarkin behölls var ett klokt beslut även om det måste anses i högsta grad beklagligt att monarken har förlorat nästan alla sina konstitutionella maktbefogenheter genom den nuvarande regeringsformen. Vidare var avvecklandet av all maktdelning oerhört beklagligt och helt förkastligt. Den offentliga makten mår bäst av att delas och inte koncentreras. Då en regering har majoritet i enkammarriksdagen (som f.ö. infördes år 1971) fungerar riksdagen ju endast som ett ”transportkompani” till regeringen, vilken då får den reella makten även om regeringsformen proklamerar riksdagen som det främsta statsorganet. Till detta kommer den svaga direktdemokratin eftersom regeringsformen bygger på representativt statsskick, varvid omröstningar betraktas som rena undantagsföreteelser och ofta används av partitaktiska hänsyn.

Sverige saknar även en författningsdomstol, vilket innebär att fri- och rättigheterna saknar ett reellt skydd. I många andra länder har en författningsdomstol spelat en positiv roll för medborgarna och rättsstaten.
Det måste djupt beklagas att den senaste grundlagsutredningen (SOU 2008:125) valde att avstå från att förespråka införandet av en författningsdomstol i sitt slutbetänkande år 2008.

Det är också oerhört lätt för lagstiftarna i Sverige att inskränka vitala fri- och rättigheter, då skyddet för dessa är oerhört svagt och det är lagstiftaren som avgör var gränserna går för hur mycket en lag får begränsa en fri- och rättighet innan denna helt har eliminerats. Det går att inskränka en fri- och rättighet ”över en natt”. Den senaste grundlagsutredningen (SOU 2008:125) väljer status-quo och vill inte stärka fri- och rättighetsskyddet alls. Det finns mycket som krävs för att stärka maktdelningen i vårt land och här skall inte fördjupas i allt. Några exempel kan dock kort omnämnas såsom återinförande av tvåkammarriksdag, återinförd riksrätt, stärkt kommunal självstyrelse, stärkt och återinförd självständighet för myndigheterna etc.

Tyvärr saknas en vital konstitutionell debatt i vårt land. Grundlagsfrågorna placeras i statliga utredningar med partirepresentanter som kompromissar i slutna rum och grundlagsintresserade medborgare ”göre sig icke besvär”. Någon folkomröstning om en grundlagsfråga har hittills aldrig ägt rum, vilket är oerhört avslöjande i sig på hur de svenska riksdagspolitikerna ser på grundlagsfrågorna. När en kompromiss mellan partierna i en statlig utredning är färdig och framförhandlad finns inget utrymme för medborgarna!

Det är också beklämmande med all partipolitisering i alla offentliga sammanhang. Förutom de politiska utnämningarna kan nämnas att endast den som är nominerad av ett parti kan vara nämndeman i domstol. Det finns flera exempel på detta.

Den kommunala självstyrelsen har allvarligt reducerats genom statliga påbud och kommunerna ses mest som statliga myndigheter. De stora kommunerna, som skapades genom kommunsammanslagningarna under andra halvan av förra seklet, har skapat anonymitet och ökat avstånd mellan väljare och valda. Tyvärr finns ingen vital och framåtsyftande konstitutionell debatt i dag (med undantag för vissa eldsjälar i form av enskilda debattörer och vissa projekt). Grundlagsfrågorna spelar ingen roll i valrörelserna och grundlagarna anses av politikerna mest som en form av ”arbetsverktyg”.

Avslutningsvis uttalas en förhoppning om en förändring av dagens förhållande. Dessvärre finns inte mycket hopp.

Referenser:

Holmberg E. m.fl., Grundlagarna, 2:a upplagan, 2006;
Mattson I. och Petterson O., Svensk författningspolitik, 2:a upplagan, 2008;
Nyman O., Ny författning, 1969;
Nyman O., Parlamentariskt regeringssätt, 2:a upplagan, 1986;
Regeringens / Kunglig Majestäts proposition 1973:90;
SOU 1963:16-19;
SOU 1972: 15-16;
SOU 2008:125

Idag - tisdagen 10 februari - går staten Israel till parlamentsval.

Israels arbetarparti spelade länge en liknande roll som svensk socialdemokrati. Det innehade regeringsmakten från självständigheten år 1948 och fram till år 1977. Premiärministrarna hette David Ben Gurion (1948-63), Levi Eshkol (1963-69), Golda Meir (1969-74) och Yitzhak Rabin (1974-77). Därefter övertogs makten av högerpartiet Likud och först i raden av konservativa premiärministrar från år 1977 återfinns Menachem Begin.

Israels politiska liv har därefter varit mera instabilt med en lång rad regeringsskiften och regeringskriser. Även ”stora” koalitioner mellan arbetarpartiet och högern har förekommit. Det vanliga har dock varit regeringar som tvingats att lita på stöd från religiösa och nationalistiska partigrupperingar. Andra rörelser som bedrivit opinion har varit fredsrörelsen Fred NU och olika vänsterpartier- och grupperingar.
Under några år i slutet av förra seklet och in på detta sekel praktiserades direktval till premiärministerposten men detta system har numera avvecklats. Premiärministern är den verklige politiske ledaren medan presidenten spelar främst en ceremoniell roll.

Inför dagens parlamentsval verkar den politiska kartan ritas om rejält. Ett helt nytt parti tar röster från den traditionella högern och Benjamin Netanyahu som annars dock tros göra comeback på premiärministerposten. Arbetarpartiet ser ut att nu bli bara fjärde största parti. Regeringsbildningen kommer dock säkert att bli långdragen och diverse småpartier kommer att få större inflytande än deras storlek motiverar.

Parlamentsvalet – d.v.s.valet till Knesset – sker i skuggan av dramatiken i Gaza där åtminstone en israelisk soldat är gisslan hos pro-iranska Hamas-gerillan sedan år 2006. Dessutom har USA fått ny president som försäkrat om fortsatt starkt stöd till Israel och sänt sin nyutnämnde Mellanöstern-rådgivare till området. Det är inte troligt att presidentskiftet i USA ändrar de goda relationerna till Israel även om president Barack Obama antytt dialog med det starkt Israel-fientliga Iran.

Om det israeliska valresultatet ändrar förutsättningarna för en lösning på våldsspiralen återstår att se. Men man får inte tro att en högerseger automatiskt leder till ökad konfrontation med arabvärlden. Man måste minnas Camp David-avtalet under sent 1970-tal då den konservative Begin slöt separatfred med Egypten under dåvarande amerikanske presidentens (Jimmy Carter) överinseende. Det kostade dock Egyptens president Sadat livet år 1981.

Som utomstående hoppas man på att den våldsamma utvecklingen upphör men man har stor anledning till oro.

Avigdor Lieberman, uppstickare på högerkanten:

På bloggar.se om: israel, mellanöstern

Vid kommunvalet år 2006 lämnade M det dittillsvarande samarbetet med S och det lokala partiet Folkviljan på Orust för ett samarbete med de andra borgerliga partierna men även med V och MP. Nytt kommunalråd blev moderaten Anders Hygrell som ansågs vara ett framtidsnamn inom sitt parti med många personröster i valet. Han hade dittills inte hört till de mera framträdande moderaterna, vilket innebar en förnyelse av Orusts kommunpolitik.

Men redan efter drygt ett år som kommunalråd – dvs. på våren år 2008 – började motsättningarna inom Moderaterna bli allmänt kända. ”De gamla” inom partiet önskade få bort Hygrell och han tvingades efter en tids interna strider avgå sommaren år 2008. Samtidigt skedde det unika att kommunstyrelsen inte beviljades ansvarsfrihet och bakom detta låg ett av allianspartierna (!) nämligen (FP). Nytt kommunalråd blev efter omval på ett extra fullmäktigemöte sommaren år 2008 Lars-Åke Gustavsson (M) som dittills varit Miljö- och byggnadsnämndens ordförande.

Under hösten debatterades nämndernas stora underskott och kommunledningen ville höja kommunalskatten – dock med undantag för Folkpartiet Liberalerna. FP ville i stället minska personalen i kommunhuset. Fullmäktige gick dock på övriga kommunledningens linje och skatten höjdes med 50 öre. FP fick dock med sig den avsatte förre kommunalrådet Anders Hygrell samt dennes hustru (också kf-ledamot för M) och svärmor (också kf-ledamot för M) samt en annan moderat ledamot som i praktiken är ”vilde” plus en partilös och den enda ledamoten från det lokala partiet Folkviljan på Orust.

Det räckte alltså inte trots att majoriteten i kf var emot skattehöjningen eftersom S inte ville rösta med FP och därför lade ned sina röster i voteringen. Skattehöjningen gick igenom alltså. Men alliansen på Orust splittrades därmed eftersom FP nu lämnade den, då man ansåg den föra en felaktig politik och man ogillade att V och MP deltog i samverkan. FP har nu fått lämna olika poster såsom i kommunstyrelsen och i Barn- och utbildningsnämnden. Omval sker den 29 januari.

FP och deras tidigare allianspartner befinner sig i hård konfrontation, vilket avspeglas i en rad debattinlägg i pressen. FP har dessutom föreslagit utgiftstak i kommun efter modell från riksplanet men fått kalla handen från tjänstemän i kommunhuset.

Orusts kommunpolitik är verkligen ett kapitel för sig!

På bloggar.se om: orust, politik