Tommy Funebo 2007--12-19, 23:31 sverigedemokraterna 945 besök 3 kommentarer

Jan Kallbergs debutroman är en mastodontpocket till det lilla priset. Vid sidan av sitt facklitteraturskrivande har författaren drivit det här “anspråkslösa” sidoprojektet sedan fyra år tillbaka: Hur han på egen hand krossade världens andra supermakt.

Vad menar karl’n, är han galen - skulle han ha krossat Sovjetunionen? Inte galen, men smått genial: Boken är en allegori. Man luras läsa 704 sidor nutidshistoria, lära sig en rad nya idiomatiska uttryck, kända mäns citat och annat nyttigt (inte visste jag att det fanns sju officiella tyska frakturteckensnitt!). Hela denna tid tror man att man bara fördriver tiden med en vanlig roman.

Den här historien är kanske inte något för de grabbar som sitter med intelligenskvot på fiskmåsnivå; här löper det parallella linjer genom boken, och den är kryddad även med språkfigurer som hör hemma i den amerikanska kulturen. Berättelsens ande löper inte ens genom handlingen i form av en, enda person: Den börjar hos en småskum polsk-judisk äventyrare, för att så småningom vid korvmojen i Krylbo hoppa över i författaren själv, Jan Kallberg. Hans mästarplan får namnet “Operation Fairytale” och leder slutligen till Sovjetunionens och världskommunismens totala kollaps.

Vad jag tror om denna bok är att det blir viktigt att läsa den för att man ska kunna hänga med i diverse nya och halvnya uttryck, till exempel

  • “..då jag fortfarande var storrökare tog jag en cigarrett eftersom det var flera meter till de stora tankarna med flygbränsle.”
  • “Det dricks för lite öl till dessert.”
  • “Terapi är överskattad. Allting man behöver finns redan förpackat i små flaskor med ett italienskt varumärke på.”
  • “Vadå tafsa? Jag tog henne bara lite på baken.”
  • “När kommer du tillbaka? - Har vi barn ihop? - Inte än”.
  • “Kärleken är blind, men nu var den även lomhörd.”

    • Jag gillade boken, men frågan är om jag inte skulle ha gillat den ännu mer om Kallberg kortat ner den med hundra sidor. I och för sig går det ju att säga att läsaren nu får mer valuta för pengarna, men om jag jämför med en film: Det ska vara lagom mycket dialog, och lagom mycket action.

    Jan Kallbergs svenska stilistik och faktakunskaper är imponerande rakt igenom. Personskildringarna är klara, men inte utmejslade. Till nästa roman “Tarnopol - Gurka, Vodka, Fosterland!”, en skildring av Europa under Första världskriget blir de säkert ännu bättre, med tanke på att detta opus var författarens första skönlitterära. Jag har en känsla av att om inte sovjetboken får kultstatus, så kommer Tarnopol att få det.

    Något som jag emellertid inte kan komma runt är namnet Weirdowitz, förbundet i boken med ett fenomen som kallas “Weirdowitzer Geist”. I en intervju med författaren fick jag svaret att namnets första del ska uttalas som engelskans “weird” (=tokig, knasig). Med tanke på att det bärs av en person i en polsk-tysk språkmiljö MÅSTE det ju bara uttalas som “vajer-do-vits”. En annan viktig person i boken heter Justin T Nockelbergh IV. Får man inte Mad Magazine-vibbar om vi följer författarens språkråd?

    Imorgon återkommer jag med en intervju som gjorts med Jan Kallberg. Marknadsföringen av boken genom bloggosfären får där sin belysning. Är Kallberg en banbrytare på bokmarknaden?

    PS. Hertigen av Masurien, vars motto är “posse est coitus”, har en vapensköld med ett lejon UTAN genitalier. Detta sagt till X och Y, två politiska bloggare som tror att sådana heraldiska lejon symboliserar förrädare mot kronan.