Intervju med författaren Jan Kallberg med anledning av utgivningen av boken “Så sänkte jag Sovjetunionen”

Tommy Funebo

2007--12-21, 21:30

sverigedemokraterna

735 besök

Ingen kommentar

Är det månne på Kajutan? I förrgår skickade jag upp ett boktips för boken “Så sänkte jag Sovjetunionen“, en roman av författaren Jan Kallberg, unik genom att marknadsföras primärt genom bloggosfär och näthandel.

Jag ska väl inte recensera boken en gång till, men i alla fall tala om att det är en bok som är lättsam och djup på samma gång. Detta upptäckte jag när jag letade på sidorna efter bon mots och främst hittade grejer som handlade om vad man kan ha brudar till och annat coolt.

Idag tänkte jag komplettera mitt Kallbergläsande med följande intervju, som jag själv genomfört med den illustre författaren. Jag har gjort vad jag kunnat för att det inte ska se ut som något på DN:s kultursidor, det här är menat som en del i den framväxande medborgarkulturkritiken.

Vad är Så sänkte jag Sovjetunionens stora moralfråga?

JK: Att vi helst ser att andra är moraliska men avstår själva. En fråga är även vad som är moraliskt att göra för att klara sig och vad gränsen går mellan karaktärslöshet och överlevnadsinstinkt. En fråga med moralisk styrning är även hur vi, eller snarare de statsintellektuella, har modifierat historien för att stämma med deras politiska övertygelse.

När jag först höll boken i min hand tänkte jag: Vad är det här? Vad är sant och vad är skoj? Se’n insåg jag att det är en allegori. Du berättar 1900-talets historia i skönlitterär form, dels genom att du själv är med, dels genom en polsk-judisk äventyrare. Kommentar?

JK: I ljuset av hur urspårat det blir när man politiskt försöker designa “perfekta” samhällen - så det lilla löjliga i det totalitära ligger som ett genomgående tema. Sedan passade jag på att göra en historia som återknyter till hur vi i Sverige fått världen föreställd. Frågan är också om man kan skoja om katastrofer och vad som är typgodkänt roligt i dagens politiskt korrekta värld.

Dock - jag har haft betydligt mer draghjälp den senaste tiden eftersom kontroversiella böcker kommer efter deckarvågen. När man läst “Så sänkte jag Sovjetunionen” med dess 704 sidor vet man att 1900-talet är över intellektuellt. En bok som denna hade aldrig getts ut för tio år sedan - det hade varit politiskt omöjligt.

Jag ser din bok som nyskapande, genom sitt formspråk och genom den genomtänkta grafiken, men minst lika viktigt är marknadsföringen. Du har sänt recensionsexemplar till svenska bloggare istället för att gå till de reguljära “kulturarbetarna” för att få ut din bok, och har även gett boken en egen hemsida. Hur tycker du att detta fungerat? Trots att vi bloggare fick boken i november verkar få ännu ha läst den.

JK: Bloggarna tar längre tid eftersom de faktiskt till en stor del läser det dom får, vilket gör att jag räknar med att deras reaktioner kommer i juletid eller januari. Man ska jämföra detta med att skicka 200 böcker till tidningar och få en recension, här skickar du 50 böcker och få kanske femton kommentarer. På Internet är allt lika synligt. Bloggarna har i många fall ett opinionsarbete utanför bloggen likväl. Om jag ska köpa en bok på Internet, eller söker information på nätet, ser jag i dag en liten notis om en bok i en webbversion av en regionaltidning eller fem blogginlägg - vilket påverkar mig? Nätet. Givetvis är tidningen stark idag och har ett enormt genomslag men tiderna kommer att förändras.

En annan faktor är att tidningar normalt sätt aldrig står ut, de bara konfirmerar vad andra redan tycker, och då är “Så sänkte jag Sovjetunionen” en stor kanelbulle att svälja. Då är det bättre att låta andra tycka och sedan kommer tidningar allt eftersom. I min ideala marknadsföring skickar man böcker till bloggare och bibliotek så folket med internets hjälp får forma sin egen uppfattning.

Vi började hos bloggarna men fortsätter allt eftersom intresse finns med tidningar. Det är ett rejält brus man ska bryta igenom först så tanken är inte att det ska ha effekt nu men att boken bli omtalad i mars-april 2008. Det är i grunden en bok för 2008 eftersom det tar så lång tid att marknadsföra böcker.

Fick boken sin grafiska utformning med hänsyn till att en modern svensk roman måste lägga sig på en mer lättläst nivå än vad fallet skulle ha varit för kanske 15 år sedan?

JK: Snarare att bilderna fungerar som bekräftelser på historien och driver tempo. Det gör att jag kunde ha en mer komplex roman. Det du säger stämmer säkert men då tror jag att de andra romanerna som deckarvågen är mer skrivna utifrån att göra böcker lättsmälta och med litet tuggmotstånd genom att man skriver journalistiskt, enkelt och går från A till B till C utan att tvinga läsaren att fundera.

Bilderna, citaten, har tätat berättelsen och gjort den mer mustig, fyllig och ägare till grundlig sälta. Det var mitt beslut. Jag hade ingen tanke på läsaren då. Jag ville göra en bra bok så man kunde återkomma till och ha stort nöje av. Gensvaret har varit bra, boken kommer på Pocketshop och den finns hos samtliga näthandlare där Adlibris är billigast med 39 kronor. Jag tycker om att berätta var man hittar böckerna billigast. Jag vill att folk ska läsa och helst så billigt som möjligt.

“Weirdowitzer Geist” har en central betydelse för handlingen. Hur uttalar du “Weirdowitz”? Jag ser uttalet som centralt för bokens hela trovärdighet.

JK: Egentligen från amerikansk-engelskans “weirdo” - jag ville ha en gestalt som hade en hel del emot sig och redan namnet står ut. Det gör honom till avvikare redan där. En så pass annorlunda roman så denna kräver unika personligheter, dock skrev jag den först på engelska och därefter på svenska, därav namnet Weirdowitz som är roligare på engelska.

Det kan vara svårt att empatiskt förstå vad du lägger in begreppet weirdowitzer geist; jag tänker bl.a. ditt svar i intervjun med Café Babel. Finns det någon parallell/analogi i verkligheten?

JK: Att människor grips av en gemensam förförelse, de senaste åren har många svenskar trott att de att stigande fastighetspriser skulle vara i evigt, en lindrig form av “Weirdowitzer Geist” men denna masshänförelse är mer en kollektiv mänsklig svaghet. Att den heter just “Weirdowitzer Geist” har att göra med att den skjuter ut ur den bok som Motek Weirdowitz en gång skrev - utan en tanke på att tankarna kunde ha kraft.

Du har sagt att du inspirerats av Kurt Vonnegut. Ge mig upp till 25 ord om Slakthus 5!

JK: Vonnegut lyckas pendla mellan det ohyggliga, det lilla och det fantiserade i en berättelse som egentligen handlar om hans upplevelser som krigsfånge i Tyskland under andra
världskrigets slutskede. Det blev 28 tror jag om man räknar i:et.

Vem har definierat begreppet demokrati på det idag (med miljödebatt o.a.) mest meningsfulla sättet - Dahl eller Schumpeter?

JK: Schumpeter i kritiken mot den aggregerade dumheten men samtidigt skulle hans elitism och tro på eliter verka rätt löjeväckande med Mona Sahlin vars enda röda tråd politiskt är — att det är “jätteviktigt”. Dahl har en par bra poänger att vi behöver klasklara konstitutionella begränsningar vilket Sverige och flera länder saknar - miljödebatten blir en ursäkt för att tala om hur människor ska planera sitt liv, hur de vill färdas och vad de vill köpa och det styrs med lagar och straffbeskattning, vilket är ett protoform av planekonomi. Dahl ser inte med oblida ögon att staten tränger sig in i andras rättsfärer och det tycker jag är relevant idag.

Varför bor du i USA och inte i Sverige? Vad saknar du mest?

JK: Saker har fungerat här, jag har studerat i USA och jag är rätt inne i samhället. Om än att jag varit här i tio år är det inget som säger att det är för evigt. Jag saknar förutom vänner och familjen en enda sak - blå filmjölk. Det finns en filmjölk i Michigan som är bra närma men inte riktigt.

I kanske 2/3 av de svenska hemmen intar datorn en central plats. Har folks datorvanor förändrat läsvanorna eller t.o.m. läsförmågan?

JK: I alla fall människors engagemang, det tror jag driver läsandet, och med kommer att de uttrycker sig. När folk uttrycker sig åker andra på att läsa. En sak jag tror är att toleransen för tråkiga böcker blir allt lägre och i Sverige har de senaste trettio åren tråkiga böcker stått i främsta rummet eller deckare som mest består av delade kökssysslor och hämta ungarna på dagis. Det tror jag kommer att förändras. Folk har ingen mental bandvidd för detta i det långa loppet.

Vad ska du skriva härnäst?

JK: Jag håller alltid på med några fackböcker som hobby så det blir nog det först men sedan kommer “Tarnopol - Gurka, Vodka, Fosterland!” som utspelar sig i Östeuropa under Första
Världskriget. En bok som hänger ihop med “Så sänkte jag Sovjetunionen” men som kan läsas fristående. Vi har ett enastående bildmaterial, historien är framtagen och jag skulle tro att färdigt manus är klart till sommaren.

none

Andra inlägg och sidor i liknande ämnen:

Valbloggen