På sina avslutande sidor är Sverigedemokraternas jubileumsbok liksom sina föregångare från 1991 och 1998 en illustrerad krönika över viktiga händelser för partiet. I sin huvuddel är dock jubileumsboken en antologi där 20 olika författare skriver om ett valfritt fragment ur partiets historia. Författarna beskrivs som ledande sverigedemokrater, något som faktiskt inkluderar även dåtid i form av mig själv och Janne Milld.
I olika långa avsnitt, från Sten Anderssons 3 sidor till Mikael Janssons 33, beskriver delförfattarna hela eller delar av partiets historia ur den egna synvinkeln, helt ocensurerat av redaktionen. Bristen på censur är förbluffande, för trots att det handlar om något så viktigt som en partijubileumsbok så släpps även partiets argaste kritiker fram. Här måste man högakta den öppna attityden hos bokens redaktör Jens Leandersson, som i förordet beskriver tanken bakom denna öppenhet.
“Självkritik, eller kritik överhuvudtaget, har inte varit Sverigedemokraternas signum. Kritiken utifrån har varit så omfattande att möjligheten till att ägna sig åt självkritik nästintill omöjliggjorts. Men sanningen är också den att det i många fall saknats intresse att med kritiska ögon syna den egna verksamheten. Kritik har när den väl framförts oftast avfärdats.“
Säg det riksdagsparti som kan uppvisa en motsvarighet till detta i någon av sina publikationer, och här rör det sig om ett jubileum!
De olika kapitlen i boken är förstås av olika stort intresse. Jansson är mångordigast samtidigt som han är detaljerad, och kanske tycker vissa att hans kapitel är bäst. Andra fäster sig nog mer vid vad Jimmie Åkesson skriver kring sitt inträde i politiken, eftersom han ju är partiordförande idag, och sannolikt är det även vid nästa riksdagsval.
Den privatperson som är allmänt intresserad av Sverigedemokraterna kan nog gilla blandningen, tycka om att jämföra de 20 olika karaktärerna. Samtidigt som den allmänt intresserade säkert kan sakna kalenderuppgifter och lokala/regionala redogörelser så bör skillnaden mellan en del av författarna kunna höja trovärdigheten i det som skrivs. Ett uppenbart minus med upplägget är att en bok med 20 helt separata kapitel är att den blir tungläst.
Om jag själv sammanfattar mina tankar om “20 röster om 20 år” så vill jag kalla den en kollektiv politisk dagbok, med huvudtemat kampen mot en tidsanda eller historien om ett försök att från noll försöka utmana ett helt politiskt maskineri.
Den känns inte som en färdig produkt och har inte några förutsättningar att med en enda tum rubba övertygelsen hos SD:s politiska motståndare att SD är en inskränkt, fördomsfull sekt. Genom sitt upplägg har den inte heller förutsättningar att bli en bok som sympatisören kan sträckläsa eller använda som uppslagsbok.
Detta till trots är läsandet av denna bok en nödvändighet för varje person som gör anspråk på att ha en upplyst åsikt om Sverigedemokraterna.
Kuriosa
Björn Söder avslöjar att det var reaktionerna mot hans försök att smussla in flickvännen på det säkerhetsklassade partikansliet som var “droppen som fick bägaren att rinna över” i förhållandet med toristerna. Söder inser alltså fortfarande inte att det var han själv som hade fel!
Jansson avslöjar att han inför RÅ Finlandsfärjan 1993 övernattade i Zeilons lokal i Gamla Sta’n.
Rinderheim avslöjar att det inte var någon engångsföreteelse när man hyste in 14-åriga Heidi som boende på kansliet. Samma sak hade inträffat med 14-åriga Ullis 1988 på kansliet på Gotlandsgatan.
Rinderheim hävdar också att det var han som jobbat hårdast för att få bort 1970-gränsen i partiprogrammet. I själva verket var det tvärtom, vilket bevisas av att han så sent som i februari 2002 försökte återinföra en tidsgräns för repatriering av invandrare.
Sakfel
Anders Westergren skriver att Lars Emanuelsson är utesluten ur partiet, vilket är felaktigt.
I presentationen av mig står det i boken att jag “trädde ur sedan det öppnats ett uteslutningsärende” mot mig. Det stämmer inte heller, men hade jag väntat 10 dagar med att “träda ur” hade nog ett uteslutningsärende öppnats - med en rösts marginal. Vid nästföljande möte hade sedan yrkandet avslagits - med en eller två rösters marginal.
Bokens medförfattare:
Partiveteraner som Mikael Jansson, avsatt partiordförande (sd), Runar Filper, pionjär (sd) i Värmland (sd), Jocke Larsson, nationalmensjevik, Jens Leandersson, bokens redaktör, Johan Rinderheim, partigrundare (sd), f.d. torist, Roger Hedlund, trägen Gävleaktivist sedan tidiga tonår, nu en viktig organisatör
Den unike Sten Andersson, kommunalråd (sd), f.d. riksdagsledamot (m) - den förste etablerade politiker som rekryterades
Nya viktiga partikoryféer som Margareta Sandstedt, partiets bloggardrottning och feminismens värsta fiende, Anna Hagwall, ungersk-svensk företagare och rekryterad av Jens L som partiets andre vice ordförande, Tony Wiklander, mannen som knöt ihop SD med den skånska missnöjespolitiken
Föredettingar som avhoppade Jan Milld, gammal invandringsagitator, efter bokens utgivning ny skribent för ND:s partitidning, och jag själv, men även förre viceordföranden Anders Westergren och Gabriella Johansson, omslagsflicka i SDU 2001-2003 och sedan fru till Mattias Karlsson. De två sistnämnda fortsatt engagerade i SD.
Norrlänningarna Johnny Skalin, SD:s påläggskalv i Y-län och Lars Isovaara, partistyrelseledamot (sd) från Norrbotten.
Dagens mäktiga VU: Richard Jomshof, chefredaktör för SD-Kuriren sedan 1999, Björn Söder, Åkessons parhäst och partiets mäktige, Mattias Karlsson, världens argaste sverigedemokrat, och naturligtvis Jimmie Åkesson, nuvarande partiordförande och redan som tonåring pionjär hemma i Blekinge.
Bland de bemärkta SD:are som saknas i jubileumsboken noterar jag för egen del Leif Zeilon, Torbjörn Kastell, Eva Nyman, Jakob Eriksson, Tor Paulsson, Anders Steen och Anders Klarström. Åtminstone någon av dessa personer vet jag har avstått från deltagande. I bokens efterord skriver redaktören att många har tackat nej, bl.a. en rad kända SD-kritiker.
2008--02-24, 15:34
1,237 besök
6 kommentarer
Kommentarer