I tisdags kväll tittade jag med stort intresse på Adaktussons intervju med Jimmie Åkesson på TV 8. Det var nog den bästa intervju jag sett med en sverigedemokratisk företrädare; synd bara att Åkesson är en sådan hal kille, eller anpassningsbar som Adaktussons sidekick Bengt Westerberg anmärkte. Det hela blev inte sämre av att Westerberg kompletterades med Ian Wachtmeister, som denna gång faktiskt tilläts sitta bredvid nyssnämnde rödakorsprofitör.
Vilka besked hade Åkesson att komma med? Inte mycket, förutom att han gärna ser att muslimska familjer i Sverige skaffar sig många barn. Han hade svårt att säga särskilt mycket konkret om sin politik, men utlovade en skuggbudget någon gång i maj. Han avslöjade sin inte särskilt djupa ideologiska övertygelse i en diskussion om huruvida invandringen är det stora avgörande samhällsproblemet. Det gäller att ha läst sin Kjellén och Åkesson lyssnar hellre på vikingarock än läser ideologisk litteratur.
Partiledningen är säkert nöjd med programmet. Åkesson såg inte farlig ut och värjde sig framgångsrikt för försök till kopplingar till extremism. Träffytorna är och förblir nerslipade.
Bunkerfraktionens försök att avsätta Runar misslyckades vid sistlidna distriktsårsmötet. Det hela ansågs dock som så hotande att själve partiledaren hr Åkesson kallades in till mötet. Bloggen publicerar här en teckning av hr Olsson, gjord efter mötet.
Ett halvår kvar till Sverigedemokraternas viktigaste val någonsin. Man är dock fullt upptagen med att göra upp internt. Det syns i mätningarna.
Intressant att titta på SVT:s Debatt 7 april. Bra att Sverigedemokraterna fick sitta med själva, men mindre bra för SD självt att hetlevrade Björn Söder var partiets man i en så kontroversiell TV-debatt: Han är för hetsig, aggressiv och politiskt extrem för att ge en positiv bild av dessa ledande utmanare i riksdagsvalet 2010.
Sista året jag själv var med ville han inte låta Sten Andersson bli politisk redaktör för SD-Kuriren eftersom Sten inte var “ideologiskt förankrad i SD”, en ståndpunkt från Björn som är lätt att förstå om man försöker föreställa sig Sten sjunga mordvisor om Palme - det skulle vara långt under Stens värdighet.
Björn ska inte sitta i TV, han ska elda massorna på interna möten och jobba med tryckta medier. Jimmie bör för sin del göra fördjupningar av sina tidigare mediastudier så han lär sig hur man gör en hel pudel. Och varför avgick inte Erik redan när han steg i land från Estlandsbåten?
Edit 2009-04-14 20:40Gorm Lind, själv med i studion, delar mitt helhetsintryck av Björn Söders insats.
Sverigedemokraterna vann inte kvällens debatt. Björn Söder gick ut för hårt och försökte bortförklara och negligera problemen samt skuldbelägga ungefär allt och alla utom just sverigedemokraterna. Det var tydligt att de egentligen inte förstod vad kritiken handlade om, eller så ville de inte förstå.
Aftonbladet fortsätter idag sitt reportage om Sverigedemokraterna, och delar här bloggens analys av partiets utveckling: Karaktären av folkrörelse och den interna demokratin urholkas till förmån för ett i detalj toppstyrt parti av samma sort som de etablerade partierna. Utvecklingen har pågått sedan RÅ 2003.
Det åstadkoms bl.a. på följande sätt, och här fäster jag mig vid andra saker än AB gör.
Antalet riksårsmötesombud har blivit så många att det vid varje nytt årsmöte finns ett stort antal nya ombud, mer mottagliga för argument för sittande ledning än mer erfarna ombud.
Årliga årsmöten avskaffas.
Partistyrelsens direkta kontroll över distriktens och lokalavdelningarnas arbete har starkt utökats.
Det stora syddistriktet har behållits, medan sämre organiserade delar av landet har splittrats i en mängd enmannadistrikt enligt principen söndra och härska.
Partipressen i Stockholm har avvecklats.
Aktivism och idealism är satta på undantag, och ersätts av etablerade medier och ickeidealistiska ombud för SD Riks.
Ad hoc-tänkandet för uteslutningar leder till att många gånger fel personer utesluts.
Det är dock fel att skylla allting på Jimmie och Björn. Planerna för att skapa denna typ av toppstyrning drogs upp av Jansson och Jakob i syfte att stärka Janssons ställning. Som alla gamla SD:are vet är ju Jansson den partimedlem som är mest fylld av personlig prestige och makthunger, långsinthet samt hämndgirighet. Som tur var 2005 är han också relativt ointelligent och under långa perioder letargisk.
Sverige står nu inför halvtannat år av ständiga valkampanjer; först har vi valet till EU-parlamentet, strax därpå valet till kyrkomötet i Svenska kyrkan, och slutligen riksdagsvalet. En tydlig ökning för Sverigedemokraterna kan komma att helt förändra det politiska landskapet, där två block stått emot varandra (med korta undantag) ända sedan 1932.
Här på bloggen har jag i huvudsak följt skeendena inom och kring SD, till skillnad från de SD-positiva bloggarna som ju riktar in sig på de samhällsskeenden som kan tänkas gynna partiet. För att sammanfatta de observationer jag gjort under 2008 skriver jag den här årskrönikan. Förhoppningsvis kan det underlätta faktasökandet för journalister och väljare under den kommande långa valkampanjen.
Förutsatt att inte SD:s opinionssiffror plötsligt dalar kommer rimligen intresset kring detta märkliga parti att stadigt öka. När jag går igenom vad jag själv skrivit under det senaste året, vad medierna skrivit och vad SD:arna själva har gått ut med, så kommer jag inte undan slutsatsen partiet på allvar hotar det politiska etablissemanget. Det har ju gått så långt att Alliansen vägrar att ta avstånd från att regera med SD-stöd efter nästa val.
Observera att krönikan fortsätter på sidorna 2, 3 och 4!
Januari - medlemsuppgång och uthängning
Medlemstalet har ökat med 15%, meddelar partisekreterare Björn Söder
Efter rekordökningen på 40% under valåret 2006 kan partiets grå eminens, partisekreteraren Björn Söder, nu meddela att partiets medlemskår under 2007 ökade med 15% . Pastor Åke Green får i januari se sig utesluten ur nykterhetsförbundet IOGT-NTO på grund av sina tidigare uttryckta åsikter om homosexualitet. Brännvinsliberala och gaykritiska SD reagerar inte, medan upprördheten blir stor inom frikyrkorörelsen. Uteslutning slipper däremot Erik Hellsborn (sd), som får vara kvar som medlem i Kommunalarbetareförbundet.
Björn Söder kallas “unken sionist“. SD Forshagas Göran Olsson vill låta polisen använda vattenkanoner i invandrarförorterna. SD Helsingborgs Michael Rosenberg låter på sin blogg blivande partisabotören Kjell Ek deklarera att muslimerna är på väg att ta över Svenska “kyrkan”.
En granskning gjord av TV 4 tyder på att SD fått verkligt inflytande i 7 av de 13 kommuner där SD är tungan på vågen. I Bromölla backar sossarna från sitt stöd för SD:s idé om att göra ett mångkulturellt bokslut; SD beslutar sig för att göra ett sådant på egen hand. På riksnivå vill regeringen skärpa kraven på anhöriginvandrare. En asylant som vill ta hit sina anhöriga, måste ordna försörjning och bostad. Jimmie Åkesson klättrar uppåt på tidskriften DSM:s lista över landets viktigaste opinionsbildare. Efter hård kritik, inte minst här på bloggen, mot SD:s starkt arbetsgivarvänliga arbetsmarknadspolitik meddelar partiet att man nu ska ompröva sina ställningstaganden. Man drar tillfälligt åt vänster även på ett annat område: Blivande PS-suppleanten Sven-Olof Sällström föreslår att hela sjukvården ska förstagligas. Tendensen bekräftas av Mauricio Rojas, som i pressen utmålar SD som ett “populistiskt vänsternationalistiskt parti“. Januaris avvikelse: Jens Leandersson, när han som den bäste av moderater vill förbjuda skattefinansiering av studieförbund.
SD Göteborg erkänner officiellt att man är engagerad i kampanjen mot en moské på Ramberget. Kalmaritiske SD:aren Thoralf Alfsson ser förundersökningen mot sig själv för HMF läggas ner, och får en afa-aktivist dömd för sexuellt ofredande med Alfsson som målsägande. Partiveteranen i Höör, Anders Westergren, går åt andra hållet: Han erkänner brott, i och med att han säger sig vägra betala TV-licens. Stockholms tingsrätt dömer 2 f.d. ledande sverigedemokrater för sprit- och tobakssmuggling från Estland.
Det framkommer att jag är en av tjugo medförfattare till Sverigedemokraternas jubileumsbok. Många interna kritiker träder fram, och det hävdas att ingen har skadat partiet mer än vad jag har gjort.
Några SD:are, bl.a. Karin Svensson, hängs i Expressen ut på grund av diverse NS-kopplingar. Jocke Larsson går i fullmäktige i Uppsala ut i krigsindustrins försvar. Michael Rosenberg närmar sig en kritiker ekofascismen. Officiella partibloggen sdblogg.se närmar sig istället det högerkristna lägret genom sitt engagemang i den amerikanska presidentvalkampanjen - man backar Mike Huckabee.
Regeringen vill ändra Brottsbalken och börja döma psykiskt sjuka till fängelse, något som funnits i SD:s kriminalpolitiska handlingsprogram sedan 2002. Vidare skärper regeringen fordringarna på SFI-elever. I januari noteras även att den gamle invandringskritikern Åke Wedin avlider. Han anslöt sig aldrig till SD.
Februari - 20-årsjubileum, fest i Stockholm
Det kvinnonätverk som jag själv föreslog i PS redan 2003 har nu blivit verklighet, och nu kommer deras egen webbplats. Nätverket befolkas av allt från traditionalister till feminister. I samma veva börjar blivande partifilmaren och organisatören Dragan Klaric blogga. Resten av året kommer - trots detta - att kännetecknas av en starkt ökande SD-närvaro i bloggosfärens högre skikt.
9 februari firar partiet 20 år med en stor partiintern fest i Stockholm. Vid festen säljs jubileumsboken, och en tid därefter skriver jag själv den ultimata recensionen. När partiet ändå är samlat i Stockholm passar man på att hålla ett framtidsseminarium, där man bl.a. deklarerar att en extrasatsning ska göras på Stockholm och Västsverige - områden som på grund av avhopp och utrensningar blivit kritiskt svaga inför framtiden.
Trots tidigare nämnd kritik mot boken väljs redaktören problemfritt om som distriktsordförande i SD Syd. Utan koppling till boken väljs i Örebro missionärssonen David Kronlid till ny distriktsordförande efter tillbakaträdande arbetsnarkomanen Daniel Spiik. På lokal nivå ser vi hur Thord Lindblom i Landskrona manövreras ut av Stefan Olsson.
Den serbiska provinsen Kosovo är på väg att erkännas som självständig stat av Sverige och andra stater, något som SD genom partiordföranden Åkesson tar avstånd från. Bloggen ifrågasätter i detta sammanhang om SD Riks har en mångkulturell agenda. Någon sådan risk föreligger inte i SD Göteborg, där nu distriktsordföranden Mikael Janssons närmaste man avslöjas ha NS-kopplingar. En tid dessförinnan blir SD beskyllt av en sakkunnig i Statsrådsberedningen för att vara ett nazistparti.
Kuplettsångaren och barnälskaren Tito Beltran döms för våldtäkt. Senare under året tas han i försvar av Mats Dagerlind, medarbetare i SD-Kuriren. SD Gävle förlorar stora belopp i en spekulationshärva.
Ett tecken på att partiets ekonomi kanske inte är så god som papperssiffrorna på partistödet antyder kommer från Falkenberg. Väljarsympatierna ökar dock, och inom LO börjar man bli oroad över att öppna SD:are ska väljas till lokala fackliga uppdrag. I februari, liksom under den kommande våren, ligger SD stabilt parkerat kring treprocentsstrecket i opinionsmätningarna. Allra bäst under månaden går det i Blekinge, där Jimmie Åkesson deltar i en radiodebatt och Richard Jomshof rosas av Moderaterna.
Mars - debattgenombrott och debatt om sjukvård
Debattgenombrott för Jimmie Åkesson: Han tillåts delta i SVT:s Debatt på samma villkor som andra människor, inte som ett djur i bur. Åkessons högra hand, partisekreteraren Björn Söder, tycker att det efter det svenska erkännandet av Kosovo 4 mars är dags för alla kosovalbaner att lämna Sverige. Söder skriver vidare ett försvar för immaterialrätterna. I pressdebatten inför det kommande RÅ i Värmland jämför han SD med judarnas situation i Tredje riket, och får snart sällskap i sin skabrösa jämförelse av partiredaktören Linus Bylund. Påståendena om förföljelse, om än inte det överdrivna bildspråket, vitsordas av Säpo, som under månaden offentligt konstaterar att SD är hotat av den vänsterextrema miljön.
Avsatte partiledaren Mikael Jansson omväljs som distriktsordförande vid ett sparsamt besökt årsmöte i Göteborg. Detta firar han i nationalfeministisk yra en vecka senare genom att dela blad på internationella kvinnodagen. Firar i öl gör en “törstig men förvirrad antikommunist”, tillika SD-fullmäktig i Hallstahammar.
Den stora debatten inom SD blir under mars angående frågan om illegala invandrare ska ges subventionerad sjukvård. Vid Hälso- och sjukvårdsnämndens sammanträde i Skånelandstinget röstar SD-representanten Ingrid Ekström ja till detta, vilket vållar ett ramaskri anfört av Björn Söder. Ekström tvingas göra avbön, Dragan Klaric börjar planera för protestaktioner vid landstingsfullmäktiges sammankomst i april.
Vin&Sprit säljs med SD:s gillande ut till franska intressen. Regeringen och Miljöpartiet vinkar i en debattartikel om att man planerar att införa det som SD redan skrivit in i sitt handlingsprogram: Fri arbetskraftsinvandring. Förslaget blir sedan verklighet mot slutet av året. Nisse Lundgren ger däremot upp sin fåfänga kamp mot SD, och tillkännager (16/3) att han tänker avgå som partiledare för Junilistan.
Jag anmäls till Diskrimineringsombudsmannen av Dragan Klaric, som känner sig “krängt”. Anmälan avskrivs. SD:s gruppledare i Halmstad hotar med polisanmälan för förtal, och kräver att jag slutar kalla honom kvacksalvare.
Holländska antiislamska filmen “Fitna” ger SD draghjälp. Liberale opinionsbildaren Henrik Alexandersson jämställer islamister och sverigedemokrater: “Fundamentalistiska islamister och svenska nationalister hotar, i princip, samma värden och rättigheter.“ Åsikten delas självklart inte av nya SD-stjärnskottet Dragan Klaric som tror på egen majoritet 2010 och att omgående kunna inleda Repatrieringen. SD:s bloggardrottning Margareta Sandstedt oroar sig för sin del för vad den kommande världsregeringen ska hitta på.
Som bekant offentliggjorde Sverigedemokraterna de första tio namnen på EU-valsedeln -09 vid en pressträff i lördags.
Fr.v. Katarina Bengtsdotter, Sven-Olof Sällström, partiledaren Jimmie Åkesson, Per-Arne Wahlberg och valberedningens Roger Hedlund.
Sven-Olof Sällström
Sven-Olof Sällström
Förstanamn och utpekat “vallokomotiv” för partiet blir förre ICA-handlaren Sven-Olof Sällström, 40, partimedlem sedan 2006 och i början av partikarriären även flitig kommentator här på Objektiv SD-blogg. Sedan dess har han drabbats av separation med sin ukrainska sambo och svikit ICA för Konsum. I egenskap av jämtlänning blev Sällström suppleant i SD:s PS vid RÅ 2008, och har sedan dess varit anförtrodd Johan Rinderheims gamla uppdrag som EU-politisk talesman.
I samband med att Sällström nu presenterats för den stora allmänheten har han avslöjat att han tidigare var folkpartisympatisör. Han har dock hunnit med att uttrycka en del åsikter som snarare lutar mot Vänsterpartiet, t.ex. att hela sjukvården (”organisation och resursfördelning“) ska förstatligas, och nyligen varnade han för att arbetskraftsinvandringen kan “slå sönder fackets makt” - något som han själv motsätter sig. I en kommentar här på bloggen har han klargjort att han efter viss tvekan är emot FRA-lagen, en position som för dagen ligger åt vänster.
Sällström har dock även visat prov på folkpartistiska åsikter, och den som kallar honom högerextrem måste ha något fel i huvudet. I mars i år skrev Sällström i en kommentar på Nima Daryamadjs blogg angående svenskheten och vem som är svensk, frågor som spökar för alla SD:are, och där ingen SD:are har lyckats komma med något bra svar under de senaste åren.
Svensk är Sällströms f.d. sambo som i vuxen ålder flyttade till Sverige för 8 år sedan från Ukraina, och som utövar sin rysk-ortodoxa tro, lagar ukrainsk mat och hejar på Ukraina när svenska och ukrainska tävlar mot varandra.
Svenskar är överhuvudtaget alla som fötts i Sverige.
Svenskar är också alla de som försöker vara en del av Sverige och som åtminstone sätter den svenska kulturen jämsides med sin egen.
Invandrare med permanenta uppehållstillstånd ska inte kunnas tvingas att lämna Sverige (och här är nog Sällström mer generös än Folkpartiet). Endast den som under asylprövningen begår grova eller upprepade brott ska enligt hans åsikt kunna utvisas på grund av bristande vandel.
Integrationspolitiken bedrivs uppenbarligen inte med den villkorslösa hårdhet som Sällström anser lämplig, för politiken måste enligt hans åsikt ändras för att ge dessa människor en möjlighet att komma in i, och bli en del av det svenska samhället.
Utan tvekan är Sällström så politiskt korrekt att man i en jämförelse tvingas konstatera att invandrarministern Nyamko Sabuni nog faktiskt är främlingsfientlig, så svensk hon är. Nomineringen av Sällström till topplatsen på SD:s EU-valsedel är varken mer eller mindre än en rejäl örfil på de SD-extremister i Skåne som kallar invandrare för babianer och hundar, och som vill neka alla illegala invandrare att få skattesubventionerad sjukvård utan några begränsningar.
Om nu Sven-Olof Sällström får det politiska svängrum som han behöver för att skölja ut bakåtsträvande nationalistiska krafter i det egna partiet kan det visa sig vara ett genidrag att ha honom som toppkandidat. SD är det enda partiet förutom Vänsterpartiet som kompromisslöst vill lämna EU och motarbeta så gott som alla aspekter av EU, så för att ställa sig längst ut på kanten i EU-kampanjen kräver just inga fler positioneringar av SD. Att krydda anrättningen med invandringsmotstånd och flyktingpolitik blir överflödigt och riskerar att stöta bort många former av marginalväljare. Ett problem i sammanhanget är förstås att det enda sammanhållande kittet i SD:s organisation är just motståndet till snyltande utlänningar och mörkhyade individer i stort.
Orutinerat på valsedeln
Tyvärr verkar det vid en första anblick som om Sällströms liberala världs- och människosyn inte delas av alla på valsedelstoppen, och här behöver vi ju bara nämna gamle Mikael Jansson, mannen som skrev in förbudet mot utlandsadoptioner i partiprogrammet. Vi har även den gode Sten Andersson, sedan länge skeptiskt inställd till zigenare, SD-are eller inte. Carina Herrstedts bloggbedrifter i hetsandet mot albaner nämns slutligen som pendang till agitationen bland hennes vänner hos SD-extremisterna i Skåne.
Ett annat problem för SD är orutinen. Om de tio första namnen på den tilltänkta valsedeln är det bara 4 som har plats i PS, mot 8 såväl i förra som förrförra valet. 1999 toppades listan av partiets vice ordförande och ordförande, och 2004 toppades listan av partiets förste exriksdagsman och ordföranden i SDU. Årets valsedel är den hittills sämst internt förankrade i SD:s historia, med flera helt färska namn. Förutom förstanamnet Sällström har vi Bengtsdotter, med ett par års medlemskap, intagen i Stockholms läns DS av Rinderheim och prövad som andrafigur i PS under bara ett halvår. Vi har vidare den oprövade och helt okände Wahlberg, som skurit en del lagrar som regional organisatör i Småland, och Herrstedt, mest känd för sina smutskastningskampanjer mot en malmöitisk ungkommunist och som sidekick till Stefan Olsson i Landskrona. Som pricken över i:et Anita Mattsson från Avesta, en dam som är mest känd som politiker för sin insamlingskampanj för ett katthem på hemorten.
Det lär vara rätt så tveksamt om man från SD:s sida ska ha mage att sända fram lågplacerade men rutinerade Sten Andersson eller ens Kenth Ekeroth (listtoppens ende intellektuelle) i de debatter som vankas inför valet. Bunkerfolkets Jansson har erfarenheten, om än inte i TV, och kommer säkert att förekomma i debatter borta i väst, men är olämplig för debatter på riksnivå, om inte annat på grund av förskingringsmisstankarna mot honom. Med all sannolikhet står SD inför EU-debatterna med den oprövade Sällström. Ingen vet hur han fungerar i en TV- eller radiostudio.
Har man tagit EU-parlamentsvalet på alltför litet allvar? Tydligen är partiledningen så säker på att komma in inte bara i riksdagen utan även i EU-parlamentet, att man sparar så mycket det går personellt och ekonomiskt i EU-valet. Med tanke på att SD hittills alltid minskat i EU-valen jämfört med dessförinnan hållna riksdagsval kan det visa sig vara en valplanering som sätter partiet i allvarliga svårigheter. Dåligt valresultat = Förtroendekris.
PK-valsedel
Gudrun Schyman är nöjd - Det som först slår en SD-veteran vid en studie av EU-valsedelns tio-i-topp är att SD för första gången har könskvoterat den övre delen av en valsedel, och detta är en del av förklaringen till den orutin jag talar om här ovan. Vilken annan orsak finns det till att topplacera tjejer som Bengtsdotter (hur många röster hon än må ha fått i medlemsomröstningen) och Herrstedt, för att inte tala om Mattsson. Den enda kvinna som är kvalificerad för topplacering är Sandstedt, och med tanke på alla hennes andra uppdrag borde tidsbrist vara nog skäl för henne att inte kandidera. Numera hinner hon inte ens fortsätta med sina underhållande bloggerier.
Alla namnen
Listan ser ut så här, med korta kommentarer av bloggen.
Sven-Olof Sällström.
Katarina Bengtsdotter, 47, Järfälla. Ledamot i PS.
Per-Arne Wahlberg, 60, Tranås, inkvoterad som smålänning och för att dra jägarrösterna från Junilistan.
Margareta Sandstedt, 44, Gävle. Pensionerad SD-bloggdrottning, ledamot i PS.
Mikael Jansson, 43, Göteborg. Avsatt partiledare, skuggledare för partioppositionen. Misstänkt för förskingring. Vill se ett “folkrörelseblock” bestående av (s), (mp), (c) och (sd).
Carina Herrstedt, 37, Härslöv. PS-suppleant, nydömd för hedersrelaterat brott.
Kent Ekeroth, 27, Lund. Partiets internationell sekreterare. Utsattes häromåret trots sin ashkenaziska härkomst för åsiktsbrott av Utrikesdepartementet, där han då praktiserade vid beskickningen i Tel Aviv.
Olle Larsson, 55, Tännäs. Inofficiell samepolitisk talesman. Säger helst lapp och inte same.
Sten Andersson, 65, Malmö. Gammal och trött är Sten, listetta -04, inte längre intresserad av att åka hemifrån. För partiets skull ställer han upp som utfyllnad och röstmagnet.
Bloggens tips
Sällström kämpar sig, dåligt uppbackad, igenom en rad hårda TV-debatter under valkampanjen, framstår som proper, trevlig, relativt harmlös, långtråkig och lite träaktig. SD får 3,3%. Partiledningen utropar trots detta seger för partiet.
Där ser man. Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson är mer mångkulturell än Carl Hamilton - han försökte inte att skaka hand med muslimflickorna i Halal-TV. Jimmie gav ett mycket förtroendegivande intryck under intervjun, både med sin säkerhet och med sitt utseende. Han har verkligen vunnit på att överge sina mörka skjortor och börja med vit skjorta som vanligt folk.
Det hördes att Jimmie var väl påläst i partiets gällande program, och han kunde snabbt citera relevanta avsnitt. På de viktigaste frågorna gick han dock bet, för han kunde inte säga vem som är svensk och hur man blir svensk. Här noterar jag att ingen modern sverigedemokrat har klarat av att definiera sin kulturnationalism eller vad svenskheten till sin natur är.
En kul detalj som jag också noterade under intervjun var Jimmies referens till det socialdemokratiska partihögkvarteret som deras “particentral”. Detta om något bevisar att han läser denna blogg, för innan jag började säga “Sverigedemokraternas particentral i Lund” var det ju bara Kpmlr som använde benämningen particentral för sitt högkvarter.
Sverigedemokraterna har slutat att tala om totalkostnaden för “mångkulturen”, men i kvällens Halal-TV intervjuades nationalekonomen Ekberg i Växjö, en forskare som länge varit känd för sina låga beräkningar på området.
I fredags fick Sverigedemokraterna chockbeskedet från Demoskop - ner till 2,1% i opinionen. Beskedet i dagens Sifo är dock lugnande, med samma siffra som förra månaden, 4,4%. Detta betyder att partiet ligger kvar på 3% (4,4+2,1=3,3).
Vill Jimmie Åkesson undvika att Mona Sahlin blir statsminister 2010 med starkt mandat för en reformerad och fördjupad mångkultur? Hoppas han fortfarande på en riksdagstaburett för sig själv? Då är det dags att rensa upp i partiet på allvar, och att släppa ifrån sig mycket av sin egen makt. I det här läget är det nya kvastar som sopar bäst. SD ligger still och har gjort det ända sedan valet 2006.
Det var väldigt vad Fokus raljerar med “Fantastiska fyran”. Jag måste säga att personkarakteristiken av personerna i VU verkar vara initierad - artikelförfattaren hade säkert mycket goda källor.
Synovates augustimätning ger Sverigedemokraterna 3,3% (-0,6%).
Tack för kaffet, Åkesson. Nu är du en treprocentskille igen. Vad ska du hitta på nu? Jag rekommenderar dig att utesluta rejält och snabbt och sedan sätta igång ett lika rejält organisationsbygge. Eventuellt kan du behöva externrekrytera en vikarie till dig själv, så att du kan satsa på EU-parlamentet.
Vid partigrundandet var Sverigedemokraterna programmatiskt ett parti som samlades kring invandringsmotståndet. Inom ett par år gick man från denna tvärpolitiska hållning till att bli ett nationalistiskt parti.
Sedan Jimmie Åkesson tog över som partiordförande har man försökt gå vidare från den nationalistiska ståndpunkten till att bli kulturnationalistiska. Ett stort problem uppenbarade sig här omgående: Det är ogörligt att definiera den svenska kultur SD bygger sin kulturnationalism kring. Alla SD-försök till definition har hittills misslyckats. Jag har här på bloggen gång efter annan återkommit till den avgörande ideologiska brist som oförmågan att definiera den ideologiska kärnan innebär för SD.
Nu ser jag äntligen att jag fått sällskap i mitt ifrågasättande av SD:s kulturnationalism. Det är Peter Tuominen på sin blogg Tango för enbenta som ser samma SD-problem som jag gör. Han citerar Jimmie Åkesson från SD-Kuriren #77 i våras.
“En kultur, så även den svenska, består alltså av en lång rad komponenter och allt detta är i det närmaste omöjligt att sammanfatta i en enda klatschig och mediemässig devis”
Tuominen inser genast att Åkesson genom sina ord gör partiets kulturnationalism till föga mer än tomma ord.
“Det är alldeles riktigt, och just därför bör man vara mycket försiktig med att bygga ett partiprogram på något som är så vagt och svårdefinierat att inte ens partiledaren själv kan förklara det. “
SD är inte något parti som säger vad vanligt folk tänker. Ett skärskådande av partiets teoretiska utgångspunkter visar tvärtom att dess grund är så vag att partiföreträdarna väl knappast kan säga vad de själva tänker - när de tänker.
Jan Milld, kolumnist i Nationell idag och tidigare partisekreterare i Sverigedemokraterna, kommenterar debatten i TV8 i april mellan Jimmie Åkesson och moderate spinndoktorn Per Schlingmann. Vem var den mystiska kvinnan, och vilken funktion fyllde hon?
Partibloggen sdblogg.se tar sin vana trogen ut svängarna ordentligt och uppmanar sympatisörerna “att korka upp champagnen” efter ökningen i Skop från 2,5% till 4,0% på en månad. Orsaken till ökningen förklarar man vara att SD nu plötsligt etablerat sig som det tredje blocket i svensk politik!
I Aktuellt hörde jag tidigare ikväll den något mer jordnäre gamle partikassören Arnold Boström förklara Sverigedemokraternas uppgång i partisympatimätningarna med det folkliga missnöjet med invandringen. Läxan är väl övad, men i själva verket vet SD:arna (Arnold såväl som pågarna i Lund) inte alls varför senaste mätningen från Skop visar en tydlig ökning för partiet. Jag vet det däremot - ökningen är denna gång ett resultat av FRA-debatten i juni.
Som jag förutspått tidigare kommer SD att segla upp en bit i opinionen styrkta av Fredrik Reinfeldts katastrofala hantering av nutidens IB och det plötsliga behovet för många allmänborgerliga väljare att (för tillfället) välja ett protestalternativ. Detta är i sig ett ironiskt fenomen, för SD är POSITIVT till FRA-lagen och allt annat som ökar statens kontroll av enskilda människor - försiktige Jimmie Åkesson har denna gång faktiskt hela två gånger tillstått sina varma känslor för FRA, även om han liksom Federley tycker att de lagtekniska formuleringarna kunde ha slipats ner ytterligare.
Många gånger tidigare har jag klankat på gamle kollegan Åkesson och kallat honom “treprocentskille”. Han fortsätter nog att vara en treprocentskille ett bra tag till, men de närmaste månaderna tar han paus från det, och kan säkert i enstaka mätningar fara upp med flera procentenheter. Sakta men säkert kommer han dock att sjunka tillbaka. Organisationen i SD och Åkessons politiska fingertoppskänsla räcker helt enkelt inte till för att rida på en framgångsväg fram till EU-val och riksdagsval.
Varför Sverigedemokraterna fanns med i Almedalen fortsätter att vara ett mysterium. Systerpartiet Nationaldemokraterna har en tydligare framtoning, och har idag i sitt partiorgan förklarat det egna deltagandet.
Det framgår av den aktuella artikeln i Nationell idag att ND:s partiledare Marc Abramsson på plats i Visby utmanade Jimmie Åkesson till en snabb duell på scenen, där de båda skulle förklara skillnaderna i de respektive partiernas politik. Åkesson nekade.
Varför ska riksdagspartierna ta debatten med SD? Något rättviseskäl eller demokratiargument lär inte finnas, för annars skulle SD inte kunna ta sig rätten att neka debatt med ND. Göran Hägglund m.fl. bör inte ställa upp mot Åkesson förrän Åkesson ställt upp mot Abramsson, och kanske även Björkqvist.
“Man skäms över att SD har haft kontakter med Le Pen och hans patrask i Front National.” — Blivande politiske sekreteraren (SD) Robert Boström, sdblogg.se 2007-04-19
I tisdags kväll tittade jag med stort intresse på Adaktussons intervju med Jimmie Åkesson på TV 8. Det var nog den bästa intervju jag sett med en sverigedemokratisk företrädare; synd bara att Åkesson är en sådan hal kille, eller anpassningsbar som Adaktussons sidekick Bengt Westerberg anmärkte. Det hela blev inte sämre av att Westerberg kompletterades med Ian Wachtmeister, som denna gång faktiskt tilläts sitta bredvid nyssnämnde rödakorsprofitör.
9 februari firar partiet 20 år med en stor partiintern fest i Stockholm. Vid festen säljs jubileumsboken, och en tid därefter skriver jag själv den ultimata 
